Band:
Robert Lamm - keyboards (1,4,5,7,8), lead & backing vocals, horn arrangement (2,4,7,8,11), synth (3), synth guitar (8), programming (10), arrangements
Walter Parazaider - alto saxophone (7,8,10)
Lee Loughnane - trumpet (2,9,10,11), flugelhorn (3,4,6,7,8,10), lead & backing vocals, horn arrangement (3)
James Pankow - trombone (2,5,6,7,8,11), horn arrangement (5)
Jason Scheff — bass guitar (2-11), synth bass (4), keyboards (4), lead & backing vocals, acoustic guitars (6), piano (6), arrangements
Keith Howland - guitars (2,3,4,5,7-11), lead guitar (1), lead & backing vocals, Rhodes (9), horn arrangement (9), arrangements
Tris Imboden - drums (2-11)
Lou Pardini - keyboards (3,9), lead & backing vocals, organ (9)
Walfredo Reyes, Jr. - percussion (2,3,5,8,9,11)
Discography:
Officially numbered discography
1 Chicago Transit Authority (1969)
2 Chicago II (1970)
3 Chicago III (1971)
4 Chicago at Carnegie Hall (Live, 1971)
5 Chicago V (1972)
6 Chicago VI (1973)
7 Chicago VII (1974)
8 Chicago VIII (1975)
9 Chicago IX – Chicago's Greatest Hits (compilation, 1975)
10 Chicago X (1976)
11 Chicago XI (1977)
12 Hot Streets (1978)
13 Chicago 13 (1979)
14 Chicago XIV (1980)
15 Greatest Hits, Volume II (compilation, 1981)
16 Chicago 16 (1982)
17 Chicago 17 (1984)
18 Chicago 18 (1986)
19 Chicago 19 (1988)
20 Greatest Hits 1982–1989/The Heart of Chicago (European title) (compilation, 1989)
21 Twenty 1 (1991)
22 Night & Day Big Band (1995)
23 The Heart of Chicago 1967–1997 (compilation, 1997)
24 The Heart of Chicago 1967–1998 Volume II (compilation, 1998)
25 Chicago XXV: The Christmas Album/What's It Gonna Be, Santa? (Reissue title 2003) (Christmas special album, 1998)
26 Chicago XXVI: Live in Concert (Live, 1999)
27 The Very Best Of: Only the Beginning/The Chicago Story: Complete Greatest Hits (European title) (compilation, 2002)
28 The Box (Box set, 2003)
29 Love Songs (compilation, 2005)
30 Chicago XXX (2006)
31 The Best of Chicago: 40th Anniversary Edition (compilation, 2007)
32 Chicago XXXII: Stone of Sisyphus (recorded in 1993 but unreleased until 2008)
33 Chicago XXXIII: O Christmas Three (Christmas special album, 2011)
34 Chicago XXXIV: Live in ‘75 (Live, 2011)
35 Chicago XXXV: The Nashville Sessions (Live, 2013)
Guests:
Philippe Saisse: keyboards (1)
Verdine White: bass guitar (1)
Dorian Crozier: drums (1)
David Williams: guitars (1)
Michael O'Neil: guitars (1)
Luis Conte: percussion (1,6)
Harry Kim: trumpet, flugelhorn, horn arrangement (1)
Daniel Fornero: trumpet, flugelhorn (1)
Arturo Velasco: trombone (1)
George Shelby: tenor saxophone (1)
Schiela Gonzalez: baritone & tenor saxophones (1)
Hank Linderman: guitars (2), backing vocals (10), arrangements
Ray Herrmann: alto saxophone (2), soprano saxophone (2), tenor saxophone (5,9)
Trent Gardner: horn arrangement (3,4,5,10), trombone (5), synth (5)
Larry Klimas: alto saxophone (3,4,11)
Nick Lane: trombone (3,4)
Steve Lu: synths (6)
Tim Pierce: electric guitars (6)
Jeff Babko: horn arrangement (9)
John McFee: fiddle (10)
John Van Eps: synths & programming (11), arrangements
Info:
Hank Linderman: coordinating producer, engineering, editing, mixing
Phil Galdston: additonal production & arrangements (2)
Drew Hester: drum track engineering
Keith Howland: engineering (5,9)
Dave Collins: mastering
Released 2014-07-04
Reviewed 2014-08-09
Links:
chicagotheband.com
chicago-now.com
youtube
soundcloud
last-fm
frontiers
Chicago bildades redan 1967 och är således äldre än de flesta av våra läsare här på Hallowed. De beskriver sig själva som rock 'n' roll med blåsinstrument och det är väl en ganska bra beskrivning på ett band som ända sedan starten haft blåsinstrument närvarande på sina skivor. Nu släpps den trettiosjätte skivan med bandet, vilket blir den 24:e studioskivan. Det roliga med Chicago är ju att de sedan starten numrerat sina album med nummer snarare än titlar och om det är ett framgångsrecept eller ej låter jag vara osagt men bandet har sålt över 40 miljoner album och har massor av platina- och guldcertifikat från hela världen (även om deras publik i huvudsak hela tiden funnits i USA) och de har envist kämpat på med saxofoner, trumpeter, tromboner, flöjtar och andra blåsinstrument medan andra band kanske testat det på en eller ett par skivor (Jethro Tull undantaget). Det har liksom blivit deras signum och 47 år senare sitter vi här och lyssnar på ännu en skiva med samma recept och det känns som det fungerar lika bra fortfarande som det gjorde i början.
Problemet, som jag ser det, är att det inte låter särskilt spännande längre. Musiken känns trött och seg och väldigt välbekant. Instrumentalt och sångmässigt framfört är det dock klanderfritt, musiken känns också överlag välskriven och välproducerad men det är kanske det som gör att den också känns så tråkig. Det händer verkligen ingenting på den här skivan! Det är en massa musik som borde låta bra men som mest bara känt slätstruken och trist. Som en marmorkula eller porslinsboll - vacker? Ja. Imponerande? Kanske. Nödvändig? Nej.
Det bästa inslaget, blåsinstrumenten, gör vad de kan genom att spela små trudelutter mellan varven genom hela skivan. Trots detta upplever jag skivan som väldigt mycket av ett sömnpiller eftersom allt är så otroligt tillrättalagt och överproducerat. Det finns ingenting någonstans på skivan som är lite vågat, lite utmanande, lite farligt eller ens annorlunda. Visst, Chicago gör som Chicago brukar och har sjuttioelva sångare samt en hel orkester med musiker som gör att du verkligen inte kan hitta någonting alls att klaga på när det gäller musiken, ändå har jag ingen större lust att lyssna på skivan och det är rätt och slätt för att den inte försöker få min uppmärksamhet någonstans under de 51 minuter som skivans elva låtar spelas. Och det är verkligen synd för jag gillar annars vad de spelar.
Det finns några låtar som definitivt är bättre än de andra, även om de är långt ifrån klassiska ballader som If You Leave Me Now och Hard To Say I'm Sorry eller Just You 'N' Me eller Saturday In The Park från deras vildare sida. Personligen tycker jag Crazy Happy gör mest avtryck på mig medan America, som kommer spåret före, är någon form av lågvattenmärke - kanske mest för den heldumma lyriken som föreslår att de övervakande vapengalningarna där borta skulle ha ett fritt land (yeah, right). Crazy Happy är trallvänlig och rolig låt, på sätt och vis, skruvar man upp volymen lite blir den och nästan dansvänlig till skillnad från America som utgörs av lågt tempo och mest a cappella-sång i kör.
Chicago gör en hyfsad Chicagoskiva - ingen banbrytande eller fantastisk sådan men definitivt en av de på övre halvan av diskografin - men de har bättre skivor ute på marknaden. Samtidigt är det trevligt med lite nytt studiomaterial efter några år utan sådana skivor och det kunde trots allt ha varit en sämre skiva. 'Now' är lyssningsbar och ingen besvikelse. Det är samtidigt ingen skiva man rusar efter för att köpa. Den är bra men inte så bra att den gör dig galet glad direkt.
HHHHHHH
