Dennis DeYoung
26 East, Vol 2

Dennis gör sitt andra besök till sin barndomsadress där bandet Styx en gång föddes i hans källare. Styx blev ett stort band förstås, vilket jag nämnt tidigare men på senar år har bandet Styx som fortfarande finns helt saknat relevans medan Dennis släppt vassa låtar och skrivit ett par riktigt vassa album. Samtidigt var det Dennis som skrev nästan alla Styx riktigt bra låtar och i och med sitt 26 East i två volymer väljer han att avsluta sin karriär som albumartist. Och han säger farväl på ett riktigt snyggt sätt, den första volymen var bra och denna är snäppet bättre.

Pomprock är vad det handlar om, ni som hört Styx från 70- och 80-talet kan använda det som referens. Det är modernt producerat, mycket starka melodier och det finns en del nickar tillbaka till klassiska Styx med en del direkta referenser tillbaka till klassiska Styxlåtar där det mest tydliga är Grand Finale som förstås får en att tänka på Grand Illusion. Det är stor variation i låtmaterialet och Dennis sjunger alldeles lysande, det är imponerande hur bra han fortfarande sjunger trots att han varit med så länge och att han fortfarande lyckas skapa låtar som känns fräscha samtidigt som han håller fast vid sina musikaliska rötter. Variationen på detta album är stor, från ballader till lite gospel och mer pampig klassisk hårdrock – de femtiotre minuterna albumet pågår försvinner snabbt, det är ett album som känns riktigt väl sammansatt på den fronten.

Som jag redan varit inne på tidigare i texten så är detta ett riktigt snyggt och bra album, Dennis sätter snyggt punkt för sitt albumskapande med ett album som både visar vad han kan och att han aldrig slutat vara relevant som musiker och musikskapare. Allt är inte superförträffligt men majoriteten på detta album är i nivå med vad Styx gjorde under sin storhetstid med Paradise Theatre, Grand Illusion, Pieces of Eight och så vidare, det är den typen av låtar i modernare skrud vi får här. Och det saknas inte nostalgi, Isle of the Misanthrope som är ett av mina favoritspår på albumet har flera sköna referenser till klassiska Styx-låtar, en snygg tillbakablick och Grand Finale är samma som avslutade Grand Illusion för över fyrtio år sedan.

Imponerande album, och det känns lite synd att Dennis inte tänker spela in fler album när han uppenbarligen har förmågan att spela in riktigt grymma sådana. Men samtidigt kan man ju knappast förneka att han bjuder oss på en riktigt stor Grand Finale med de två 26 East-albumen, och med det konstaterar jag att Dennis definitivt slutar när han är på topp, något fler borde tänka på. Tack Dennis för dessa fina album och en fantastisk musikalisk gärning!

HHHHHHH