Dennis DeYoung
26 East: Volume 1

26 East är den adress i Roseland i Chicago där Dennis DeYoung växte upp. Det var i den källaren där han och bröderna Panozzo formade det som skulle bli Styx, ett band som var riktigt stort i slutet på 70-talet och början av 80-talet med flera storsäljande album. Styx är för övrigt ett band jag själv växte upp med, det tillsamman med Pink Floyd har nog haft mest inflytande på min egen musiksmak och framförallt då låtar som Dennis DeYoung skrivit. Nu tittar DeYoung tillbaka på sin långa karriär i det första av två album som tydligen är tänkt att bli det sista studioalbum han gör, han har ju hållit på ett tag så det är kanske logiskt, vem vill jobba hela livet? Omslaget är hyfsat flott och representerar de tre originalmedlemmarna av Styx resa mot stjärnorna.

Det låter definitivt som Dennis DeYoung, det är hans prägel på låtarna med teatralisk pampig melodiös rock. Han sjunger fortfarande bra trots att han är 73 år gammal, och albumet känns ändå relativt fräscht men kanske utan några större överraskningar. Det är däremot snyggt producerat, sådär lagom nostalgiskt utan att bli för bakåtsträvande, bortsett då från To the Good Old Days där John Lennons son Julian Lennon sjunger duett med Dennis – den är väl väldigt nostalgisk men träffar nog precis där det är tänkt. Kul också att albumet avslutas med en nick tillbaka till 1981. Variationen genom albumet är bra men utan den där riktiga dynamiken man minns från de gamla goda dagarna när Styx var som bäst.

Man kan inte annat än säga att han kan skriva och framföra riktigt bra låtar, det här är riktigt bra på alla sätt. Det är hyfsat fräscht och intressant, det lär definitivt tilltala de som gillat vad Dennis gjort tidigare och de som gillar Styx under hans era. Och To the Good Old Days visar att han fortfarande kan skriva sådär äckligt tilltalande låtar som bara fastnar i ens medvetande, frågan är väl bara om Frontiers är tillräckligt bra på att marknadsföra för att den ska bli en kommersiell framgång men det spelar väl egentligen ingen roll eftersom låten är grym. Albumet som helhet är kanske inte i nivå med det allra bästa han gjort tidigare, vilket inte är konstigt egentligen med tanke på att de var fler kreativa hjärnor i dragkamp som gjorde Styx så bra, även om DeYoung skrev majoriteten av låtarna och hitsen tvivlar jag inte på att samspelet hade stor inverkan, men den som saknar DeYoung i dagens Styx blir nog inte besviken över detta album.

Det är svårt att skriva om detta utan att hamna någonstans i det gamla, dels för att det är en biografisk historia som berättar om DeYoungs karriär och så vidare, men också för att den historien finns och är omöjlig att bortse från. 26 East är dock ett riktigt starkt album och borde tilltala den som uppskattar den typ av musik DeYoung gjort sig känd för att göra – den kommer nog att fortsätta snurra då och då i min musikspelare i väntan på att volym 2 dyker upp.

HHHHHHH