Dennis DeYoung
And the Music of Styx Live in Los Angeles

För alla er som inte känner till Dennis DeYoung så kan jag bara börja med att kort berätta att han en gång startade bandet Styx som sedan skulle nå stora framgångar tack vare hans låtar. Av bandets åtta topp tio låtar på amerikanska Billboardlistan skrev han och sjöng på sju av dem, alla högre placerade än det enda undantaget som är Tommy Shaws lysande Too Much Time on My Hands. Bandet bröts upp 1984 och återförenades först 1990 och sedan igen 1995 de släppte albumet Brave New World 1999 och när de skulle till att turnera för detta fick han vissa hälsobekymmer som gjorde honom extremt ljuskänslig och han kunde således inte turnera efter albumet. Det ville inte resten av bandet lyssna på och han fick kicken, därefter följde lite domstolstrams vilket ledde till att Dennis förlorade rätten till namnet på bandet han skapat men fick använda det på sättet han gjort i denna skivtitel.

Utan att säga så mycket om vad som hänt mellan DeYoung och de andra Styxarna kan man väl konstatera att Styx gjort ett studioalbum mediokert (Cyclorama 2003) sedan de splittrades med DeYoung som fortfarande skrivit klart flest låtar av bandets medlemmar. DeYoung gjorde albumet One Hundred Years From Now 2007 (som jag inte hört) och har sedan dess satt samman ett band dedikerat till att framföra klassisk Styxmusik. Man måste tycka att det är lite tragiskt att en 67-åring fortfarande håller fast vid och framför musik från en sedan länge svunnen storhetstid, var är framåttänkandet i det?

Styx musik är pampig rockmusik mycket driven av ett ganska speciellt keyboardsound, men också förstås av Dennis DeYoungs klassiska röst som alltid definierat Styx för mig. Arenarock/Aor är kanske en vidare beskrivning som fler kan relatera till, Dennis DeYoung står inte för sången i alla låtar på denna liveskiva utan August Zadra sköter Tommy Shaws låtar och gör det bättre än jag någonsin hört Tommy framföra samma låtar. Dennis DeYoung låter minst lika bra som tidigare och ljudbilden är riktigt snygg och bra, bra driv och karaktär i låtvalet, kul att han inte bara valde sina egenskrivna låtar utan varierade upp det med ett par andra låtar. Det trots att han själv har låtmaterial för att lätt fylla en konsert med lysande låtar. Bra framföranden från hela bandet och en speltid om en timme och trekvart känns precis lagom. Synd att Frontiers inte skickade Blu-Rayvideon på detta för den hade jag velat se.

Ja, vad ska man säga? Grand Illusion, Lady och Lorelei inleder detta album på ett magiskt sätt och det följande låtmaterialet är knappast sämre. Allt är dock inte Styxlåtar då Desert Moon från Dennis DeYoungs solodebut 1984 smugit sig in i låtlistan, och varför inte? det är trots allt en riktigt bra låt. Faktum är att detta album låter bättre än något av de livealbum Styx släppt både med och utan Dennis DeYoung i bandet, ljudkvalitén är lysande och låtmaterialet är antagligen det bästa du kan sätta samman på ett album från ett band. Det är bara grymt jävla bra och jag kan finna mig sjunga med i låtar som Lorelei och Crystal Ball med flera trots att jag är på allmän plats, det är bara så bra. Jag håller dock inne sjuan därför att Rockin’ the Paradise och Don’t Let it End inte är riktigt så vassa som de kunnat vara, inte för att de på något sätt håller en undermålig kvalité men de är inte lika perfekta som resten av albumet. Kan tyckas hårt men en fullpoängare ska vara lysande på alla plan.

Att välja en favorit känns sjukt svårt men Grand Illusion, Lady, Lorelei, Blue Collar Man, Show Me the Way, Mr Roboto, Crystal Ball, Too Much Time on My Hands, Desert Moon, Babe, Foolin’ Yourself, Suite Madam Blue, The Best of Times, Renegade och Come Sail Away är nog mina favoriter på albumet. Och jag måste säga att när man hör det här skäms man faktiskt å bandet Styx vägnar eftersom deras tafatta livealbum känns som pinsamma kopior i jämförelse. Dennis DeYoung levererar fortfarande och Styx musik från den klassiska tiden är fortfarande lika tidlös och bra. Detta är ett suveränt album som du inte får missa, speciellt inte om du kallar dig Styxfanatiker. Det är bara att inhandla och sedan segla iväg med Dennis DeYoungs fantastiska musik.

HHHHHHH