Vision of Choice
Mistress of the Gods

Vision of Choice är ett tyskt metal-projekt inspirerat av genregiganter som Iron Maiden, Helloween, och så vidare i den stilen. Några sådana finns det ju tack och lov inte, det vore ju synd att slå in på en musikalisk väg som många andra redan slagit in på och som gjorts till leda för decennium sedan. Vision of Choice osar däremot av fantasi, kreativitet och nytänkande idéer, till och med omslaget känns finurligt och nyskapande. Ja, det skulle ju ha kunnat vara sanningen.

Klassisk heavy metal enligt formatet, en sångare med stark stämma, kraftackord, lite klämkäcka refränger, ungefär i den stil som Iron Maiden en gång lyckades göra stor för ungefär fyrtio år sedan. Det är väl kanske bara det att album som Powerslave och Somewhere in Time känns fräschare och mer överraskande att lyssna på än detta. Men visst, det är hyfsat producerat, obefintligt varierat och ganska segdraget, det är väl vad bakåtsträvande metal-fans kan tänkas dras till.

Har ni någonsin funderat på varför det oftast bara är ett band som slår riktigt ordentligt i en genre? Iron Maiden i den klassiska heavy metalen, inget band är i närheten av samma storhet. Helloween i power metal-genren, det är namnet som alla nämner. Dream Theater när det gäller progressiv metal, och så vidare. Varför når ett band stora framgångar och deras efterföljare betydligt mindre? För att ingen tycker om upprepningar, vi vill ha något nytt, vi vill inte se massa själlösa uppföljare och spinnoffer till superhjälteskräp på bioduken, vi vill inte höra bleka kopior av musikpionjärerna, vi vill överraskas och höra något nytt. Jag kan inte lyssna på det här, mitt medvetande riktar intresset till annat. Det pågår när jag skriver men jag hör bara ett brus och min katt som vill ha uppmärksamhet, låtarna kommer och går utan att väcka någon emotionell respons.

Mistress of the Gods är ytterligare en gäspning, ett album som tycks a fått höga betyg av vissa men som inte kommer med något fräscht, uppseendeväckande eller intressant. Det är så trist så att jag inleder med lite sarkasmer, det är uttjatat och tråkigt redan när man påbörjar uppspelningen för första gången. Visst, de gör inget direkt fel, det är väl ett relativt kompetent skapat album men vad spelar det för roll när låtarna är tråkigare än att tvätta kläder?

HHHHHHH