Veonity
Sorrows

Sorger heter fjärde albumet från Veonity om du översätter titeln till bandets hemspråk. Kvartettens föregående album sågs väl inte som alltför uppseendeväckande om du frågar den som recenserade det albumet här på Hallowed. Det är väl inte det snyggaste omslaget jag sett men det kanske är mer uppseendeväckande, det är låtar som följer en tematik om bedrägeri, sorg och ensamhet, allt förpackat i en power metal-kartong. Men är det något att ha?

Stilistiskt är det väl inte så uppseendeväckande, ganska klassiskt power metalliskt med en del tempo, klämkäcka refränger och mycket melodi. Det är snyggt producerat, sånginsatsen är bra, det finns hyfsat med variation genom ett album som känns ganska sansat sett till speltiden. Det är inga överraskningar, hörde ni senaste albumet så kommer ni känna igen er nu då det känns ganska likt – kanske kan det beskrivas som en logisk fortsättning.

Gillar man power metal är det inte alls osannolikt att man tilltalas av vad Veonity har att erbjuda. Sorrows är ett album som saknar uppenbara svagheter, kanske att persongalleriet lämnar en del att önska men det är ingen större grej. Det stora problemet är när man börjar fundera på vad Veonity erbjuder som skiljer dem från mängden, som gör att de inte bara är ännu ett band i ordningen. Och det är faktiskt svårt att komma fram till att de gör något fräscht eller spännande för de gör nog inte det.

Jag har inga större klagomål när det gäller Veonity, det är mest att deras album inte är särskilt spännande. Det är inte alls dåligt, oftare är det tvärtom, men det var det där med att etsa sig fast i minne och medvetande, och det är ingen enkel grej. Det känns lite för anonymt och grått för att ta sig in i folks medvetande och mest sorrows kommer av att det känns alldeles för välbekant. Även om detta är ett bra album är det svårt att påstå annat än att det är ett ganska ointressant sådant.

HHHHHHH