Tracks
1. Intro
2. Hope
3. Frigate
4. Time
5. Asgard
6. The Revenge of the Ifrit
7. Dante
8. The Mirror
9. The Flame of Dawn
10. The Milky Way
11. The Outer Limits
Bonus Tracks:
12. The Mirror (Radio Edit)
13. The Milky Way (Alternative Version)
Band:
Mikhail Kudrey - Vocals
Vladislav Tyushin – Bass
Denis Andrianov – Guitars
Ivan Lisitsyn – Guitars
Liudmila Malaya – Drums
Svetlana Tyushina – Keyboards
Discography:
Za gran’yu vozmozhnogo (2017)
Guests:
Andrey Zodchiy – backing vocals, vocals arrangements (2-10, 12, 13)
Gamil Makhmutov – guitars, solo improvisation (2 – 13)
Aleksey Verbitsky - guitar solo (9, 11)
Mariya Skryabina – flute (6)
Sergei Lazar – vocals (6)
Ivan Garin - sound designer (keyboards)
Info:
Produced by Selenseas
Recorded, mixed and mastered by Sergei Lazar at CDM Records
Cover artwork,by Oleg [Voodoo] Shcherbakov
Photos by Edaliana Rennenkampf & Dasha Khovanski
Released 2020-08-07
Reviewed 2020-08-17
Musikaliskt är det generiskt värre, jag skulle nog vilja påstå att det är ett ganska fantasitomt album. Sången är ordinär för power metal, produktionen är okej, det mesta känns typiskt för genren och väldigt lite känns fräscht, kanske faktiskt ingenting. Variationen är väl som förväntat och det är egentligen väldigt lite på detta album som får en att höja ögonbryn, kanske ingenting faktiskt. Skivbolaget jämför med bland annat Sonata Arctica och Edguy, två band jag helt tappat intresse för, band som sedan länge slutat kännas relevanta och detta är väl i nivå med de bandens sentida alster – uttjatat redan på förhand, och än mer uttjatat när man väl spelar.
Inte ett dåligt album, inte på något sätt. Har man inte suttit genom otaliga power metal-album kanske man faktiskt till och med tycker om det. Men jag tycker inte att det finns någon udd, det är trubbigt värre och det engagerar inte, man tröttnar redan halvvägs in i det inledande spåret som är ett intro. Nej, det är väl inte att överdriva att säga att jag hört bättre än detta, det känns sådär fegt och själlöst som gamla band, typ Edguy eller Sonata Arctica kan kännas på äldre dagar när de fräscha idéerna sedan länge tagit slut och repetition är det som återstår.
Jag saknar en musikalisk pungspark, ett slag i fejset, vad som helst bara inte en generisk soppa av ingenting. Jag vill ha band som sparkar in dörrar och tänker utanför boxen, men Selenseas starkaste sida tycks vara att kopiera andra, vilket är mänskligt men vi behöver inte mer musik som låter som all annan. Jag är sedan länge trött på ännu ett band i denna kategori, speciellt ett som inte ens kan bjuda på någon riktig hitlåt. Gillar du power metal? Då kanske du kan ge Selenseas en chans, annars är det säkrast att välja något annat. Tummen upp för det snygga omslaget.
HHHHHHH