Ravenscry
100

Fjärde albumet för Revenscry, tredje Raven-bandet som vi skriver om 2020, de två tidigare fick båda höga betyg. Vi skrev om Ravenscrys debut 2011 och vår recensent var kanske inte överdrivet imponerad, själlöst ansåg han, några år har ju gått sedan dess och även några album för det kvinnofrontade italienska bandet. De slår inte det andra Ravens-bandet från Italien som vi skrev om tidigare i år, det skriver jag redan i detta inledande stycke. Jag skriver också att jag inte direkt är imponerad av omslaget men att samma grafiska profil stått för ett par flotta bilder för några av låtarna på albumet.

Kvinnofrontad melodiös metal, med klämkäcka poppiga refränger och så vidare. Stilistiskt ganska ointressanta faktiskt, många gör samma typ av musik som Ravenscry. Det säljs med stora ord och så vidare om banbrytande, att fans kommer att överraskas och så vidare, men efter en kort glutt på deras tidigare alster tycker jag väl inte direkt att detta nya album kommer med något som vi inte hört förr. Om något är det mer fantasilöst och trött än föregående alster. Ofta gillar jag kvinnlig sång även då sångerskorna inte är fantastiska men Giulia som sjunger för Ravenscry är verkligen urtråkig att lyssna på, hon har ingen själ eller inlevelse i låtarna utan tuggar bara på i ett halvsovande tonläge. Sången, men också den övervägande ljudbilden, känns som ganska stora svagheter hos detta band. Egentligen känns väl det mesta som svagheter faktiskt, då Ravenscry inte kommer med några fräscha eller underhållande idéer.

Redan första gången jag spelade detta album ville jag stänga av, Giulia som sjunger tråkar ut mig något sinnessjukt. Med 41 minuters speltid finns det dessutom gott om tid att försjunka i denna tristess och känna lite av livsgnistan sippra ut i samma takt som tonerna kommer genom högtalarna. Varför? Jag gillar ju kvinnofrontad metal och hårdrock och ger i princip alla band i den genren omotiverat höga betyg, men Ravenscry orkar jag knappt lyssna på. Det känns faktiskt lite förvånande, visst är de väl lika kreativa som den genomsnittliga… kan faktiskt inte komma på något som känns lika icke-kreativt som detta album, jag funderade på gråstenar, papperspåsar, plastpåsar, träd, men alla de företeelserna känns som att de har mer spännande variationer än vad Ravenscry adderar till metal-genren.

Nu tror ju du att jag rent av vill totalsåga och hatar Ravenscry, men så är det faktiskt inte. De är på många sätt helt okej, det är ganska acceptabelt som bakgrundsmusik när man tillverkar plastpåsar eller hackar sten, eller vilken tråkig uppgift man nu än sysslar med – dock var detta album knappast till någon positiv hjälp i uppgiften att skriva om det då det är svårt att skriva utan att helt tona bort låtarna som pågår i bakgrunden, och hur hjälper det mig att skriva om albumet? Nej, man måste stanna till och lyssna för att få fram något, och det jag har kommit fram till efter noggrant analyserande och lyssnande är att jag saknar driv, jag saknar personlighet, jag saknar själ, precis som detta album – det är faktiskt väldigt intetsägande, ett av de mer intetsägande jag skrivit om faktiskt och det man lyssnar på reflekterar över på lyssnaren så är det inte bra för dennes personlighet.

HHHHHHH