Tim Bowness
Flowers at the Scene

Tim Bowness är tillbaka, han släpper skivor vartannat år tycks det som. Denna gång är det blommor på scenen som erbjuds, eller de kanske är blommor på en plats där något hänt. Ganska kul omslag är det, liksom de tidigare albumen vi recenserat av Bowness, där ett fått höga betyg och det andra fyra poäng. Bowness har samarbetat med Steven Wilson som hade positiva saker att säga om detta album, han har också en hel räcka med kompetenta gästmusiker som kan höras på albumet och med så mycket kompetens borde det förstås vara upplagt för lysande musik. Men alltför ofta visar verkligheten att så inte är fallet, till exempel kanske Bowness senaste alster kan sägas illustrera detta, det var ett trevligt men inte direkt fantastiskt album.

Tempot är lågt, mycket ballader och lugna låtar utgör detta album. Om man väntar på lite fart känns det som att man väntar förgäves då detta album aldrig sätter någon fart. Det är intressant producerat, det är vackert och kompetent utfört. Hyfsat varierat men tempoväxlingar av lite större dignitet hade definitivt inte varit av ondo. Bra sånginsatser, hyfsat djup. Nog tycker jag att det är ett album som bjuder på ganska mycket konstnärlig och lite proggig rockmusik av det lugnare slaget. Om man vill jämföra med Bowness tidigare alster så är det väl så att det är mer likt de tidiga soloalbumen är de två senaste även om det förstås finns många gemensamma nämnare.

Det är ett schysst album, bra atmosfärer och bra låtar erbjuds. Dock känns det lite långt och jag tycker nog att albumet hade kunnat få bjuda på en del låtar med mer fart, det blir lite sömnigt till och från. Fans av Bowness och hans samarbeten med Wilson kommer att finna detta album mycket tilltalande, det finns mycket att tycka om men det känns också som att det finns en del att önska. Ett solitt album skulle jag nog vilja påstå att vi får, inga svaga låtar utan det är mer kombinationen som gör att man skulle vilja ha något mer. Jag tycker att man får känslan av att man väntar på att albumet ska ta fart men att det aldrig händer.

När jag lyssnar på detta album känns det lite som att något saknas men också som att vi får ungefär vad jag hade förväntat mig när jag såg att det dök upp ett Bowness-album i mailboxen. Och när jag sedan ska försöka mig på att summera allt så kan jag inte komma på så mycket annat än att det är ett bra, snyggt producerat men också väldigt sömnigt album som aldrig riktigt tar far och man lämnar det med känslan av att det saknas något.

HHHHHHH