Tim Bowness
Lost in the Ghost Light

Tim Bowness är tillbaka med sitt fjärde album som han kallar ”Förlorad i spökljuset” och det låter ju väldigt spännande och framsidan ser sådär dramatisk ut, som att man sitter och väntar på att träda in på scenen. Och eftersom senaste albumet var bra så finns det väl anledning att påbörja detta album med tillförsikt men jag tycker inte riktigt att detta album kommer upp i samma kaliber som föregångaren. Det griper inte tag i mig på samma sätt och det är inte lika minnesvärt, ärligt talat så känns det faktiskt lite tråkigare än det förra albumet.

Stilen är densamma, lågmäld progressiv rockmusik med skön känsla och skön atmosfär. Vass produktion och hyfsad variation på ett album som är 44 minuter långt, vilket jag faktiskt tycker känns lite långt eftersom albumet saknar riktiga fokalpunkter – det har inte riktigt något som griper tag i mig som lyssnare. Kanske är det ett album som lider av överflödets förbannelse, ett album med så många kompetenta namn som ändå inte lyckas få ut mer trots legender och musikaliska genier känns alltid lite märkligt och man lämnar detta album nästan med en känsla av tomhet.

Det är ett bra album och mitt initiala intryck var definitivt positivt, men allteftersom jag upprepade mina genomlyssningar tappade jag intresset allt mer och det kändes faktiskt ganska ordinärt. Men visst, det är inte dåligt och det är relativt lätt att tycka om för den som gillar denna genre, och ni som gillade hans föregående album kommer med all sannolikhet att uppskatta detta album för att det är stilistiskt snarlikt och produktionen är minst lika bra. Jag är dock inte alltför imponerad, jag har hört för många liknande album av samma kaliber och kvalité. Jag skulle vilja säga att Bowness borde ha vågat lite mer, tagit ett större avstamp och begivit sig ut på mindre använda stigar - det här blir lite för välbekant och det saknar spets.

Rekommenderat för fans av Bowness men jag tror inte att det är ett album som riktigt lika tilltalande för resten av oss. När man stöter på album som inte riktigt griper tag i en är det också svårt att skriva speciellt intressant om det, kanske återspeglas detta album i texten, intetsägande på många sätt. Det är bra men det fångar inte mitt intresse, det får bli min inte alltför imponerande slutkläm om detta album. Kanske kan man påstå att jag inte förlorar mig i Bowness spökljus.

HHHHHHH