Tim Bowness
Stupid Things That Mean the World

”Dumma saker som betyder världen” så heter Tim Bowness nyaste alster, hans tredje som soloartist men han har en gedigen diskografi ibland annat bandet No-Man och hans namn finns att läsa i diverse andra skivkonvolut för den som vill. Han Acclaimed Dancehall Dreams som släpptes förra året prisades av många och nu alltså bara ett år senare är han tillbaka igen med dummas saker som ändå tycks viktiga. Snyggt skivomslag tycker jag. Det är annars ett album som kan stoltsera med en diger lista av medverkande artister från den progressiva rockvärlden, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att albumet släpps av InsideOut.

Det handlar om ganska lågmäld progressiv rockmusik, det är inga hårda riff utan mer fokuserat på känsla. Lite drömmande men inte psykedeliskt, någonstans mellan artrock och singer-songwriter är en beskrivning som jag tycker passar ganska väl. Men det spänner över ganska vida musikaliska områden och vore kanske lite fel att bara försöka trycka ner i ett fack, har ni hört OSI? Det är åt det hållet, jag har inte hört No-Man själv så kan inte jämföra med dem. Bra röst som bär låtarna väl, snygga melodier, bra variation bjuds vi på. Produktionen är högklassig, ljudbilden imponerar med bra känsla och struktur. Även en eloge till Bowness som håller det kort med strax över 40 minuters speltid, vilket kan tyckas bra eftersom albumets tempo ofta är relativt lågt.

Det här är ett riktigt bra album med sköna melodier, grymt bra sång och vassa låtar. Stor variation och stort djup kan vi hitta från början till slut. Kanske att man kan tycka att tempot är lite långt och att det är lite lågmält men det är inte något som jag ser som ett problem eftersom det är bra djup och hela tiden finns något att fördjupa sig i medan man lyssnar. En musikalisk illustration på ett stort papper med fler figurer och detaljer i landskapet än man först kan förvänta sig. Jag tycker att detta är ett riktigt vasst album och det finns egentligen ingenting att direkt anmärka på, men kan reservera sig för vad jag redan nämnt men samtidigt är det svårt att se hur man skulle kunna dra upp tempot. Visst ska det också påpekas att det är ett album man måste lyssna på, det passar inte att ha som bakgrundsmusik.

All These Escapes kan vara min favorit med storslagen känsla och en känsla av dramatik, en låt jag tycker står ut lite. Den inledande The Great Electric Teenage Dream är också väldigt bra liksom avslutande At the End of the Holiday. Jag tror att alla ni som gillar progressiv rockmusik kommer att uppskatta detta trevliga album som är väldigt tilltalande och gripande i sin lågmälda framtoning. Fans av dödsmetall och standardiserad heavy metal och sådant kanske inte har lika stort utbyte av detta album men alla ni som gillar progressiv rockmusik rekommenderas att titta närmare på detta väldigt trevliga album.

HHHHHHH