Nad Sylvan
The Regal Bastard

Den progressiva rockens husvampyr Nad Sylvan avrundar sin vampyrtriologi med detta album som kallas The Regal Bastard. Det började 2015 och nu kommer alltså historiens avslutande klimax. Och precis som på föregående album har Sylvan tagit hjälp av en hel del individer, många som är välkända från den progressiva rockbranschen. Exempelvis Steve Hackett kan höras spela lite gitarr men vi hör också Guthrie Govan, Nick D’Virgilio, Jonas Reingold och många fler göra vad de är bra på och krydda detta album med sin närvaro. Senast det begav sig var det väl dock ett album som kanske inte helt levde upp till potentialen och som fick ett mittenbetyg av vår recensent – detta nya album har inte ett lika flott omslag som senast, men vad kan vi säga om musiken?

Progressiv rockmusik enligt konstens alla regler, väl framfört, snyggt producerat, tilltalande på många sätt. Sånginsatsen är bra, om än kanske lite monoton från Sylvans sida, gästsångarna adderar dock en del djup. Variationen sett över albumet är hyfsad, hade dock kunnat vara lite mer dynamik för att skapa en mer dramatisk upplevelse – är det inte så att vampyrerna känns lite trötta? Dessutom skulle han ha kunnat hålla albumet lite kortare och det hade säkert gått att åstadkomma bara genom att kapa i de längsta spåren.

Ett trevligt album, låtmaterialet är solitt och jag ser väl inga svagheter att tala om. Däremot kan man ju önska att den progressiva musiken skulle vara lite mer progressiv, Sylvan följer en mall och gör det väl bra men känslan är att det saknas lite fantasi, lite unika idéer och så vidare. Men gillar man den progressiva rockmusiken och de melodier och sådant som den erbjuder finns det ingen anledning att tro att man inte skulle uppskatta detta fina album även om jag betvivlar att det kommer att vara ett favoritalbum för någon större samling musikfans.

Stark musik men inget unikt eller fräscht, det är väl ungefär samma typ av album som senast det begav sig. Ett trevligt och välgjort album med fina låtar utan att riktigt glänsa, en stunds trevlig underhållning men ingenting som kommer att skriva in sig i musikhistorien.

HHHHHHH