Devin Townsend
Empath

Devin Townsend vågar sig ut på musikaliska äventyr när han släpper ett nytt album, denna gång under sitt eget namn och inte project eller band som han också brukar kunna göra. Senast det begav sig var det spännande och jag kände mig tvungen att köpa livealbumet/filmen som var riktigt imponerande. Nu har han dock släppt ordentligt på tyglarna och satsat på att göra mer vad han faktiskt själv vill göra utan hänsyn till genreetiketter och liknande. Man kan ju tänka sig att skivbolagsbossen frågade: ”hur kommer detta nya album låta?” och Devin svarar: ”ja” och inget mer. Omslaget avslöjar inte direkt något om vilken typ av album vi har att förvänta oss men eftersom det står Devins namn på framsidan vet vi att vi kan förvänta oss något ganska fantasifullt som är svårt att sätta en direkt etikett på. Skivbutikerna kanske kan tänkas ställa albumet i hyllan för många olika genrer.

Empath heter detta nya album som bjuder på musik som kan beskrivas som inspirerat ur ett brett spektrum av genrer. Det är jazzigt, poppigt, metal, vråligt och en hel massa annat, allt fantasifullt målat i spännande färger och former. Devin sjunger och vrålar och sjunger och så vidare, han har dessutom lite gästsångare och körsångare samt like instrumentalister av dignitet, exempelvis Steve Vai med flera. Albumet är varierat med stort musikaliskt djup, det är kreativt och oförutsägbart – riktigt snyggt framfört och producerat. Melodierna är starka och sången riktigt vass och låtmaterialet är spännande och dramatiskt, dessutom känns speltiden sansad trots att den är över en timme fördelat på tio spår.

Det är ett grymt album, bäst hittills 2019 och definitivt värt höga poäng. Det är inte bara på grund av den fantasifulla musiken utan för att det är riktigt bra, med många högklassiga låtar som lockar en till att lyssna igen. Jag tycker utan tvekan att Townsend satt ihop ett förträffligt album här, ett av hans finaste i en lång karriär av både imponerande och inte lika imponerande album. Man kan ju inte annat än hylla hur han vågar strunta i genrer och konventioner och göra den musik han själv vill, med spår som inte lätt kan etiketteras och med ett album som hämtar innehåll från diverse genrer och spretar våldsamt men ändå känns väl sammansatt och logiskt sammanhängande. Det är en imponerande kreation av en man som med all rätta kan kallas för ett musikaliskt geni.

Med spår som Borderline, den inledande boxen i ansiktet som kallas Genesis och avslutande jätteeposet Singularity imponerar Empath storligen. Devin riskerar mycket och bryter med konventionen i den metalliska genren, en genre som normalt är konservativ och rädd för nytänkande. Men om man inte riskerar kan man inte heller lyckas och jag tar hellre en Empath än 300 av dessa AOR/heavy metal/hårdrock eller vad du nu vill som släpps när som helst eftersom det är mycket roligare att lyssna på och skriva om musik som faktiskt känns relevant än ytterligare en variation av något man redan hört till leda flera gånger om. Detta album är grymt bra, det är fräscht och det är underhållande. Det är kanske lite för långdraget för att vara helt perfekt men det stoppar inte Emparth från att vara ett fantastiskt fint album som jag varmt kan rekommendera till alla er som gillar spännande musik. Musik som inte passar i någon genre, eller i de flesta genrer.

HHHHHHH