Devin Townsend Project
Z2

Man måste ju på något sätt alltid gilla Devin Townsend och hans många knäppa idéer. 'Z2' är den andra Ziltoidskivan och är ett dubbelalbum som handlar om denna rymdvarelse och hans värld. Det är ett ambitiöst projekt som i vår kommer gå upp som en föreställning på Royal Albert Hall i London och vill man vara väl förberedd inför den bör man genast sätta tänderna i detta album.

Första skivan på 'Z2' är förvånansvärt vanlig för att vara en Devin Townsend-produktion med låtar som kör på förvånansvärt oanmärkningsvärt när det gäller tokigheter. När vi sedan går in på CD2 förstår jag varför första skivan låter som konventionell - Devin den sluge fan har sparat alla tokigheter till skiva två. Och tokigheter, det lovar jag, det bjuds det på i överflöd här.

Skiva ett är dock inte oanmärkningsvärd när det kommer till kvalitén, även om den kanske är det när det kommer till Devin Townsendska galenskaper, som vi är så vana att få så fort han är i farten. Medan skiva två flippar ut fullständigt så håller den första skivan albumet på fötter och bjuder på det som man faktiskt skulle kunna tänka sig att betala för. Det som är skillnaden mot vanligtvis är att alla dessa tempoförändringar och flödesförstörande progressiva idéer som Townsend brukar ha inte kommer till tals här. Det är också en skiva som är anmärkningsvärt mjuk, om man får använda sådana termer? Det är mycket körer, mycket keyboards och en väldigt massa radiovänlighet. Poppighet, om man så vill. Här bjuds vi på flera riktigt bra låtar och hela den 57 minuter långa skivan är faktiskt spännande. Kanske inte "wow-spännande" men definitivt "mmhm-spännande". Lite "Sitta-i-läsfåtöljen-med-en-pipa-i-munnen-och-en-lustig-hatt-(typ-en-sådan-som-Ture-Sventon-hade)-och-nicka-instämmande-med-en-tidning-i-handen" spännande. Diggbar. Njutbar. Skön, helt enkelt. Bra för sinnet.

Del två… ja, det är verkligen något utöver det vanliga - även med Devin Townsendska mått mätt. Den dryga timmen som utgör CD2 är en form av "metalsaga" där vi får höra historien om Ziltoid och hans möte med "The Planet Smasher" och de övriga karaktärer denna historia involverar, som Captain Spectacular, Poozers och The War Princess. Det är en till stora delar berättad saga med en berättarröst men även lite operaaktig genom att delar av historien även berättas i sång. Till en början låter det ganska överkomligt. Lite som första delen fast med en berättarröst som då och då överröstar musiken en aning. Men man anar onåd redan i andra spåret när vi blir presenterade för både Captain Spectacular och Ziltoid samt höra hur karaktärer i historien samtalar med varandra. Samtidigt har den här låten några fantastiskt härliga partier, som när kvinnokörerna upprepar "dominate dominate dominate dominate" och det orkestrala sköljer över allt annat. Vad som följer blir dock bara värre och värre. De talade partierna ökar i omfång, karaktärernas samtal med varandra ökar och historien är seriöst befängd när den presenterar det universum som råder i historien.

På samma gång som man bara står och skrattar åt den befängda historien och skakar på huvudet åt hur sjuk Townsend bara måste vara så är det samtidigt svårt att inte skratta till då och då. Och vissa delar av musiken som varvas med det talade historieberättandet är ganska okej. Jag kan tänka mig att när Townsend framför detta på Royal Albert Hall lär det vara sjukt underhållande! Man lär få skratta så nacken kollapsar. På skivan är det väl lite si och så. Det är lustigt. Till och med en aning underhållande, men när jag nu recenserat skivan lär jag lämna andra skivan ganska mycket till en roll som dammsamlare, medan första skivan säkerligen lär få någon genomkörare mellan varven.

Så… hur sammanfattar vi det här? Enkelt kan man säga att det är en skiva med två väldigt olika sidor. Den ena är en musikupplevelse av himmelsk karaktär. Har du någon gång undrat hur musiken som änglarna spelar på någon av dessa himlamålningarna av Michelangelo eller Guercino skulle kunna låta så får du i alla fall min bild bild av det på CD1. CD2 då… ja, det är något som nästan bara Devin Townsend kunde ha gjort. Han eller max en handfull galningar av samma rang och för jättebäbisar och andra mentalt handikappade kanske det kan vara spännande, för oss andra är det mest en komisk grej, men det är ganska långt mellan skratten och musiken är inte alls i samma klass som på första skivan. Så, om du inte tänkt dig gå på föreställningen på Royal Albert Hall i London eller någon annan föreställning av samma typ som Townsend kan tänkas göra är det ett ganska mycket ha eller mista komplex över den skivan. Jag kan då i alla fall både ha och mista den.

En förvånansvärt trevlig upplevelse efter några mindre lyckade skivor från Kanadas största galning. Lätt topp tio i år!

HHHHHHH