W.E.T.
Earthrage

AOR-genrens kanske starkaste namn är tillbaka med ett nytt album, Earthrage kallas det. Senast det begav sig gav jag W.E.T. full pott, albumet Rise Up är det enda album som kan kallas melodiös rock/hårdrock/AOR eller någon sådan kombination som vi givit det betyget – ett betyg vi för övrigt är extremt restriktiva med. Sex av sju är inte heller många band som får, W.E.T.s debut fick det betyget och nu är det alltså dags för bandets tredje alster. Eller band kanske är fel då det är mer av ett projekt då medlemmarna alla har andra band där de gör musik, namnet är skapat av de tre huvudmännens bandnamns första bokstav. Och direkt kan vi väl konstatera att omslaget är snyggt och förväntningen är väl att Ayreon ska få konkurrens om topplatsen bland årets album.

Musikaliskt är det melodiös rock/AOR med bra driv, snygg produktion och bra sång. Jag tycker nog att vi känner väl igen bandet från vad vi hört från dem tidigare, det är inget dramatiskt revolutionerande stilistiskt men ändå en ganska fräsch ljudbild. De lyckas skapa musik i en trött och väldigt välpopulerad som känns fräsch och intressant, något som inte alltför många band kan stoltsera med. Låtmaterialet bjuder på bra variation, är extremt medryckande och lär nog få de flesta att stanna upp och lyssna. Det är musik som griper tag i lyssnaren direkt men har tillräckligt djup för att man ska vilja återvända till den igen och igen och igen. Soto sjunger dessutom extremt bra, kanske lite mer melodiös och inte samma fart och energi om vi jämför med föregångaren Rise Up men W.E.T. anno 2018 känns fortfarande som det mest relevanta melodirockbandet jag känner till.

! räcker väl egentligen för att beskriva vad vi får, det är grymt. Elva hitlåtar som man gärna repeterar om och om igen. De skapar åter låtar som känns som det bästa denna genre kan erbjuda, och jag behöver nog räkna upp allihopa om jag ska nämna de mest minnesvärda låtarna på detta album. Earthrage är ett album utan svagheter, ett album som bara befäster W.E.T.s position som det vassaste Frontiers har att erbjuda och som det vassaste melodirocken har att erbjuda. Det är utan tvekan en riktigt trevlig musikalisk upplevelse att spela igenom detta album om och om igen, ett av de bästa album jag hört i genren skulle jag nog vilja påstå. Dock tycker jag inte att det är riktigt lika vasst som Rise Up, men det albumet var å andra sidan i det närmaste perfekt så att de skulle överträffa det kändes inte överdrivet sannolikt.

Från början till slut demonstrerar Mårtenson, Säll och Soto tillsammans med sina medmusikanter på detta album hur ett suveränt och sannolikt årets bästa melodiösa rockalbum ska låta. Det är ett album man inte kan missa, det är för bra för att missa helt enkelt. Jag köper definitivt en vinylversion av detta album, du bör också köpa din egen kopia av det – det känns som en näst intill obligatorisk skiva att ha i musiksamlingen. Men kan det då slå Ayreon på fingrarna när det gäller topplatsen i år? Kanske inte, men det är nog den närmaste utmanaren hittills.

HHHHHHH