W.E.T.
Rise Up

Work of Art, Eclipse och Talisman är de tre banden vars tre huvudmän utgör denna superkonstellation som drömts fram av Frontiers skivbolagsboss, de har ett album sedan tidigare och det togs väl emot av press och fans så onekligen en supergrupp som fallit ut väl bland de flesta. Nu, några år efter debuten är det så dags för uppföljaren. Erik Mårtensson från Eclipse sa till mig när jag intervjuade honom att de skulle ta bort vissa element de inte tyckte fallit ut så väl på första albumet och fokusera på det bästa, inte för att det var den sak han sa om W.E.T. som var den mest intressanta utan att ett nytt album väntade inom kort var vad som fick mig intresserad för i och med debuten visade bandet att här finns kvalité i överflöd. Rise Up har fått ett väldigt snyggt skivomslag och bandet är precis detsamma som förra gången, kärntrion med två assisterande musiker från Eclipse. Men vad kan vi då förvänta oss, får du vad du vill ha eller något helt annat?

Det handlar fortfarande om melodiös hårdrock som på första albumet, arenarock var något jag nämnde då och visst kan vi väl säga det nu också för det byggs ofta kring starka refränger och melodier i allmänhet. Det är dock tyngre än föregångaren och också tyngre än det mesta inom genren och keyboards tar inte lika stor plats denna gång och inte heller lika stor plats som är vanligt inom vad som kallas AOR vilket vi nog ändå får kalla W.E.T. tung AOR. Det är också väldigt rakt på med massor av energi och frågan är om jag hört ett mer fokuserat och distinkt AOR-album någonsin, jag vet faktiskt inte om jag har det men jag tror inte det. Produktionen är utan brister och albumet flyter på snyggt från början till slut med ett framträdande som är lysande på alla punkter, speciellt imponerar dock ändå sångaren Jeff Scott Soto vars röst verkligen bär låtarna i detta fall. Men om vi bara ser till albumets framförande och produktion kan jag nog säga att jag har svårt att se att det skulle finnas något band inom den melodiösa rocken eller hårdrocken som inte lyser gröna av avund när de får höra detta album.

Men felfri och briljant produktion behöver ju inte betyda ett lysande album, det måste ju finnas ett låtmaterial som backar upp den musikaliska kompetensen också. Och om låtmaterial på debuten var väldigt bra så är det ingenting mot vad som erbjuds på Rise Up för det är ett album med låtar som sparkar skiten ur allt jag hört åtminstone sedan september 2011 och då har jag ändå spelat igenom albumet minst femtio gånger sedan jag fick det i början av denna månad, minst två gånger per dag har jag spelat det. Efter en så noggrann granskning har jag också kommit fram till att detta är det bästa album jag hört inom vad som kallas AOR, det är briljant på alla sätt och vis och jag kan inte hitta någonting att klaga över då alla tolv spår är fullständigt lysande och 47 minuter är heller inte en speltid lång nog att tröttna över bandets musik som nog inte går att tröttna på. Den som säger sig gilla melodiös hårdrock eller AOR och inte finner detta album alldeles fantastiskt måste definitivt ha en skruv lös för till och från har jag frågat mig om inte detta är det bästa jag hört.

Det kanske dock inte är bättre än de allra bästa albumen jag hört, det behövs mer tid för att avgöra något sådant men en sak är säker, låten Shot som är den tionde på albumet är en sådant där kusligt bra låt som inte går att sluta lyssna på. Tänk er allt det bästa inom AOR och sedan tuffa till det och gör det ett steg tyngre och du har en helt perfekt låt, det är den perfekta melodiösa hårdrockslåten i mitt tycke. Grejen är dock den att det är inte bara den som sparkar skiten ur alla annan melodiös hårdrock då Inledande Walk Away, On The Run och What You Want tillsammans med det avslutande paret inte är långt efter. Faktum är att om jag skulle sätta ihop en Best of Melodic Rock på tolv spår skulle jag ha fem-sex spår från detta album tillsammans med More than a Feeling, I Want to Know What Love Is, Babe, Any Way You Want it och Don’t Stop Believin', kanske någon annan som jag inte kommer på så här på rak arm.

Kort och gott, om detta inte blir årets bästa album 2013 så måste 2013 bli ett av de bästa åren någonsin åtminstone när det gäller toppalbum. För detta är så nära perfektion jag tror man kan komma inom melodiös hårdrock/AOR, det är dessutom på något sätt ett album som känns fräscht i en genre där det är svårt att komma med något nytt och intressant med tanke på hur mycket musik som faktiskt finns i densamma. Tack W.E.T. för att ni har förgyllt ungefär en månad för mig och tack för att jag äntligen har kunnat sätta en fullpoängare i världens bästa musikgenre. Nu ska vi bara se om jag kan slita mig från detta album och få lite mer recensionsjobb gjort för om man ska säga något negativt om detta album är det att det förstör mitt recenserande eftersom jag inte hinner lyssna på andra album om dagarna.

Det blev inte kort och gott i föregående stycke, men om vi ska sammanfatta det nu då: ett i det närmaste felfritt album och i mitt tycke det bästa som någonsin släppts i genren.

HHHHHHH