Stagma
s/t

Ett band som heter Stagma är vad som ockuperat mitt medvetande den senaste tiden, deras självbetitlade debut är albumet jag satt tänderna i. Ett album som börjar med ursprung och avslutas med fortsättning följer – allt fördelat på ett dussin spår. Stagma är ett band med medlemmar vars namn vi känner igen från diverse olika välkända bandnamn inom den melodiösa hårdrocken. Och det är förstås lätt att entusiasmeras över ett band som byggs kring så mycket kompetenta musiker och så vidare men Alexandre Santos och hans gäng måste förstås visa lite mer bara namnen i ett skivkonvolut. Men visst finns där potential för något intressant och ett och annat som kanske till och med får pokerfejset att le lite.

Det handlar om melodiös hårdrock med bra driv och starka melodier, relativt fräscht ur ett stilistiskt perspektiv. Ganska klämkäckt kan det beskrivas som, hyfsat varierat med intro och outro som avviker en del från låtmaterialet i stort. Påminner en del om Ten skulle jag vilja påstå, både i form av stil och sånginsats – bra produktion och bra sångare på ett album som både känns lätt att ta till sig men som samtidigt har ett djup som gör att det håller för mycket repeterande. Schysst variation där vi till och med får en avslutning som får lyssnaren att tänka på klassiska tevespel – riktigt intressant på det stora hela tycker jag.

Vi introduceras genom en begynnelse och sedan får vi handskas med ett pokerfejs, någon raketmaskin, grejer skrivet i sten och så vidare. Låtmaterialet är av riktigt bra kvalité och jag tycker att albumet låter riktigt trevligt, på många sätt ett höjdaralbum som jag tyckt mycket om att lyssna igenom om och om igen. Bra låtar, bra melodier, bra sångare, det mesta med Stagma tycker jag kan ses som positivt. Inte för att de återuppfinner hjulet men de lyckas åtminstone gå på en inslagen stig och ändå låta relevant och ganska fräsch. Jag kan inte se några direkta svagheter med detta album och dess musik, styrkor finns det desto fler av. Written in Stone är ett bra spår och även Pokerface gillar jag när jag spelar genom detta album, favoriten är dock den instrumentala avslutningen som har en skön retrokänsla som någon från Nintendos gamla NES-konsol eller något annat liknande tevespel.

En bra självbetitlad debut från en spännande rockkonstellation, väl värd att titta närmare på. Stagma är ett band och ett album väl värt att titta närmare på, det är faktiskt ett riktigt intressant och högkvalitativt album. Och det är definitivt kul att konstatera både att det avslutas med fortsättning följer och att ett band med kompetenta musiker faktiskt också lyckas skapa ett vasst album. Missa inte Stagmas finfina debut!

HHHHHHH