Pryapisme
Epic Loon OST

Kissemissarna från Frankrike är tillbaka med ett tvådimensionellt soundtrack som besöker diverse gamla klassiker och där vi också får lära oss ett och annat om saker och ting. Det handlar faktiskt om fyra utomjordingar som besöker pastischer på 80- och 90-talsklassiker, kryddat förstås med diverse katter och kattmat, allt självfallet med en känsla av Nintendo. Och enligt pressmaterialet är katternas resultat i bästa fall ett råplagiat och i värsta fall ett episkt misslyckande i en konstnärlig avgrund. Men med tanke på hur djävulskt underhållande djävulskattens pandemonier var förra året finns det ju all anledning att tro att albumet är alternativ tre – albumet Nintendo borde ha gjort.

Att beskriva Pryapisme är som att äta kattmat, ganska omöjligt därför gör jag inte något riktigt seriöst försök. Det är instrumentalt och i många fall får det mig att tänka på klassisk Nintendomusik, som något från Mario, Megaman eller något av alla dessa andra förträffliga alster den japanska spelkonsolen hade att erbjuda, dock inte Duck Tales 2. Ljudbilden är alldeles förträfflig och låttitlarna är minst lika förträffliga exempelvis får vi veta hur lång tid det tar för ett SOS från LV426 att nå Belgien, där titeln dock inte anger att anledningen är att belgarnas telefonnät inte följer samma standard som LV426, därav vissa kompatibilitetsproblem. Tur då för nödroparna att Xenomorpharna är stora kycklingar när allt kommer omkring, tänk om Cameron vetat det när han gjorde uppföljaren.

Tråkigast med detta album är att det är så underhållande att Pepper sjunger med och han sjunger extremt dålig, även för att vara en pumavarelse. Roligast är musiken och vissa av låttitlarna, det är helt enkelt episka galenskaper i mängder – hur kul är inte det? Extremt kul ska det visa sig, speciellt för den som använder Nostromos kryoaggregat för att skapa färsk glass – det var något Ridley Scott missade i filmen men jag antar att han inte ville visa en alltför mänsklig sida hos den stora kycklingen som främst var arg eftersom ingen kunde höra honom bre en macka i rymden – sådant kan göra även den mest sansade frustrerad. Tur då att de flotta tvådimensionella kattäventyren får en på andra tankar, tänk bara på att det är extremt irriterande att dela dem med Pepper.

Tvådimensionella katter i sitt esse, för den som gillar ninendotrippar och musikaliska galenskaper är detta ett alldeles utmärkt album. Ett episkt pixeläventyr genom nostalgiska referenser och mackbredande i rymden – det kan man bara inte missa. Speciellt Pepper rekommenderar att ni lyssnar på detta, för om ni köper albumet sponsrar bandet honom med kattmat och kattmat tycker han om att äta. Men även om ni inte gillar kattmat så är det ett lustigt och underhållande album som bjuder på en och annan livsvisdom – det känns definitivt som ett album värt att spela i Nostromos interna kommunikationssystem.

HHHHHHH