Eldritch
Cracksleep

Bland det vassaste italiensk metall har att erbjuda måste vara bandet Eldritch, det mörka progressiva bandet med den fantastiskt fantastiske Terence Holler som sångare. De släpper nu sitt elfte album i en karriär som sträcker sig till en debut som släpptes 1995, och det är ett konceptuellt album som handlar om sömnlöshet eller insomnia som det kallas på språket de sjunger. Det är ett tema som passar Eldritch lite mörkare progressive metall alldeles utmärkt, ganska kul skivomslag ska vi väl också tillstå. Och det på ett album som påstås vara Eldritch mest komplexa och varierade till dags dato, ett album som mixar deras tidiga era med de mer moderna influenser de visar upp i de senaste albumen. Stora påståenden för ett band som alltid bjudit komplex och varierad musik, men varför inte skriva det om det är sant?

Eldritch känns igen kan jag konstatera, det är klart igenkännbart från vad de gjort tidigare och då menar jag inte bara Hollers utmärkta sånginsats som även infattar lite flotta vrålsångsinslag. Det är en atmosfär och stilistik man känner igen från bandets långa och mycket omfattande karriär, däremot tycker jag inte att de upprepar sig utan Cracksleep känns som ett ganska fräscht och spännande album. Framförallt kanske det kan beskrivas som mycket välproducerat, väl framfört, varierat och alldeles precis lagom sett till speltid – det är ett album som bör ockupera mången lyssnare under 53 minuter.

Nya album är alltid lätta att entusiasmeras kring om det är bra, det kan också göra att man glömmer vilken gedigen musikskatt Eldritch har i bagaget. Jag tycker definitivt att det är ett riktigt vasst album med en uppsjö av riktigt vassa låtar där titelspåret som fungerar som intro är en riktig stämningshöjare och sätter an tonen på bästa sätt. Jag hittar inga svagheter, alla spår håller grym klass och Hollers sånginsats är fantastiskt fantastisk som den alltid är. Men oavsett grymhet och superlativer jag kan trolla fram så tycker jag inte att detta är bandets vassaste album, det finns några i bagaget som gjort större avtryck på mig och kanske är den största svagheten att bandet aldrig riktigt överraskar som de exempelvis gjorde senast. Det känns som ett fantastiskt solitt album av ett band som vetenskapligt och hantverkarmässigt satt samman ett album bestående av deras styrkor och det är förstås fantastiskt men det där musikaliska slaget i ansiktet de har på sina vassaste alster saknar jag. Det kommer dock inte avskräcka mig från att fortsätta spela detta album trots att jag nu skrivit om det eftersom det är riktigt bra trots att man inte får en smäll i fejset.

Ett på många sätt lysande album, det är riktigt bra spår, riktigt vass produktion och Terence Holler – kan det bli bättre? Det kan, Eldritch själva har lyckats bättre en och annan gång, men det ska sägas att det är ingen lätt uppgift att överträffa Cracksleep. Ett album jag varmt kan rekommendera, dock kanske inte som botemedel för insomningsproblem. Och med det kan jag bara buga och lyfta på hatten för ännu ett finfint Eldritchalbum – ett album ni inte bör missa.

HHHHHHH