Dark Sarah
The Golden Moth

Dark Sarah är tillbaka med album nummer tre, debuten som släpptes 2015 var bra, uppföljaren från 2016 var inte lika spännande och nu kommer de med Den gyllene malen. Namnen på albumen har definitivt tappat i kvalité för varje album de släppt, omslagen har däremot varit okej och detta är snyggt gjort även om jag inte tycker att det är ett snyggt omslag. Det är också tredje och sista delen av deras kronologi som berättas över de tre albumen – något jag ärligt talat aldrig riktigt fastnat för heller då konceptet känns ganska typiskt power metalliskt och tråkigt. Konceptet har inte märkts så mycket i musiken heller så det spelar kanske inte överdrivet stor roll men kan vara intressant att veta för den som är intresserad.

Att beskriva musiken är väl att säga titta på den uppsjö av band med kvinnlig sångare, här växlas sången med JP som kallar sig Dragon. Det handlar annars om symfonisk metall, lite filmmusikinspirerat, och de bjuder väl på ganska mycket av de typiska inslagen för något ur just den genren, knappast något unikt. Jag skulle nog också vilja påstå att inte mycket utveckling skett sedan det föregående albumet, vi får ungefär samma sak. Snygg produktion, grandiosa symfoniska inslag och så vidare. Sånginsatsen är bra och det de gör är av god kvalité som säkerligen bör tilltala den som uppskattar bandets två föregående albumet.

Roligt album kanske man kan säga om detta nya album från Dark Sarah. Det är ett schysst album med trevliga låtar och så vidare, men det är inget fängslande album. Det finns ingenting som riktigt griper tag i mig, idén och framförandet har kvalité men Dark Sarah tillför ingenting vi inte hört förr, de kommer inte med några hits och trots att jag spelat albumet många gånger nu tycker jag inte att det bjuder på något minnesvärt. Det är ett oklanderligt utfört album som är för försiktigt och som låter för mycket som allt annat, så mycket att man aldrig riktigt grips tag i det och verkligen lyssnar.

Kanske faller Dark Sarah i samma fälla som så många andra band idag. Frestelsen är starkt att skapa musik enligt ett format, att jobba inom uppsatta ramar, att ha regler och riktlinjer. På det sättet har jag väl inget alls att anmärka då de gör vad de gör bra även om det är lika nyskapande som spjutet eller elden – problemet är bara att väldigt många har gjort samma sak minst lika bra tidigare och därför är det en stunds underhållning som sedan bara läggs åt sidan. Dark Sarah är bra och har potential att vara ett riktigt toppband, men om de vill nå den nivån måste de våga hitta en mer intressant egen röst. Det känns som att detta album, precis som det föregående, borde ha varit bättre.

HHHHHHH