The Quill
Born From Fire

Född ur eld är The Quills nya album, ett album som ser den klassiska uppställningen återförenad. Mig säger det egentligen inte speciellt mycket eftersom jag inte följt The Quills karriär men uppenbarligen betyder det att Magnus Ekwall är tillbaka bakom mikrofonen. Han ersätter en annan Magnus som jag hörde på deras finfina album Tiger Blood som de släppte för några år sedan. Det var ett album som jag beskrev som rekommenderat och gillar man det eller The Quills tidigare alster så kommer man med största sannolikhet uppskatta även detta album som har ett lite ondskefullt omslag och som inleds med albumets bästa spår.

Förutom ormcharmarkvinnor och elektriska söner får vi klassisk så kallad Stoner Rock med en känsla av 70-tal men ändå med en fräsch modern känsla. Vass produktion har albumet och det bjuder på ett dussin spår. Nygamle Magnus är i mitt tycke varken bättre eller sämre än sin företrädare och låtmaterialet är väl inte direkt olikt det jag hörde när jag skrev om detta albums föregångare, om något så känns det som ett steg bakåt. Ekwall kommenterar om att det var tillbaka till känslan från Silver Haze och kanske är det så – ett steg bakåt i drömmen om att det var bättre förr, men var det egentligen det?

Om man ser 2013 som förr var det bättre, Tiger Blood var ett bättre album i mitt tycke, både låtmaterialet och känslan var bättre. Men trots att det inte är i nivå med sin föregångare är Born From Fire är ett trevligt album med tolv schyssta låtar, schyssta melodier och bra sånginsats. Ett solitt album. Kanske också ett lite fantasilöst album, och kanske är det som Christian Carlsson påstår att de fortsatte från där de var när Ekwall lämnade bandet tidigare, en tid som de gått vidare från och nu vill återvända till. De påstår själva att spåret Set Free Black Crow som var den första låten de skrev för detta album innehåller allt The Quill handlar om, en låt som passer obemärkt förbi för mig – det finns betydligt bättre låtar på albumet.

Born From Fire är inte ett album som fångar mig på samma sätt som sin föregångare. Det är ett välgjort album med bra låtar, speciellt den första som är riktigt bra, men det är också ett album man glömmer ganska snabbt. Fans lär vara entusiastiska över att deras ”klassiska” uppställning återförenats, och de lär heller inte bli besvikna över vad de får höra. Personligen tycker jag dock att de var bättre förr.

HHHHHHH