House of Lords
Saint of the Lost Souls

2011 recenserade jag House of Lords album Big Money som jag gav ett positivt omdöme. Sedan dess har James Christian och hans band släppt två album som jag inte skrivit om, men nu har jag åter satt pennan till pappret och ritat mina hieroglyfer som sedan satts samman till en text. Saint of the Lost Souls heter det nya albumet, och det är ett album som jag egentligen borde tycka mindre om än jag faktiskt gör eftersom det på många sätt är ett ganska trött album utan riktigt driv.

Det handlar om melodiös hårdrock, arenarock är också en bra benämning på ett album stiliserat som detta. Ofta byggt på stora medryckande refränger som är lätta att ta till sig och lätta att sjunga med i, snygg produktion och en ganska typisk låtvariation med några låtar i högre tempo, lite midtempo och någon ballad. Inga överraskningar. Inget som får en att stanna till och ta notis. Det är ett femtio minuter långt album med elva spår av hög kvalité från start till mål.

Som jag ritade i första stycket så tycker jag på många sätt att detta är ett ganska trött album som saknar driv, ingen av låtarna har någon riktig fart och det känns lite som att albumet saknar energi. Men det är fortfarande ett riktigt bra album, på något sätt har de fått ett album som borde vara ganska ordinärt och trist att låta relativt extraordinärt. Kanske är det Christians ganska kompetenta sånginsats, kanske är det bara så att låtarna är riktigt bra och fungerar trots bristen på driv? Det är svårt att peka på vilket men faktum är jag får känslan av att jag inte borde gilla detta album så mycket som jag gör. Harlequin som inleder är till exempel minnesvärd trots att den egentligen inte har vare sig speciellt bra melodi eller refräng. Det är ett märkligt bra album helt enkelt.

Det är till och med ganska fräscht och jag tycker att de faktiskt har en hyfsat egen ljudbild. Förutom Harlequin tycker jag att alla låtar är bra, men kanske speciellt avslutande The Other Option som jag tycker avslutar riktigt snyggt – titelspåret är nog det spår som är minst intressant, det är en ganska ordinär och faktiskt ganska tråkig låt. Saint of the Lost Soul är ett ganska motsägelsefullt album, det har inget riktigt driv och ingen riktig energi och ändå är det riktigt bra och riktigt underhållande. Tidigare album jag hört har haft mer fart och energi men det är trots det definitivt ett album som bör tilltala bandets fans och kanske ytterligare ett bevis på vilket kompetent och pålitligt band House of Lords faktiskt är. Grymt album helt enkelt.

HHHHHHH