Döxa
Lust For Wonder

Att det band, eller åtminstone dessa sångare härstammar från Spanien var uppenbart från första spåret på detta album. Rita Jimenez påminner mig lite om andra spanska sångerskor och Döxas musik får mig på något sätt att tänka på Dark Moors tidiga album – varför vet jag inte. Denna lust efter under är bandets tredje alster och det har onekligen ett flott skivomslag men under en polerad yta ett ganska vardagligt innehåll. Kanske är det därför de nu tycks ha en ny uppsättning, ny sångerska och kanske någon fler ny musiker såg jag på deras hemsida. Personligen kan jag inte se någon större anledning att byta sångerskan med tanke på att hon nog är den enda behållningen detta album har att erbjuda.

Det handlar om mestadels kvinnofrontad power metal, lite inslag av manlig sång också men övervikten är på den kvinnliga sången vilket känns positivt. Det är ett modernt album med modern produktion och mycket medryckande melodier och refränger, ett lätt album att tycka om. Vi får ett dussin spår och det räcker att spela dem en gång för att inse att Döxa är ett av de här banden som nöjer sig med att prångla ut en dussinprodukt, det bjuds inte direkt på någon sprudlande kreativitet eller fantasifullhet. Det känns ungefär som man kan förvänta sig, sångerskan är bra i övrigt är det väl som vilket power metal-band som helst - händer inte riktigt något utan vi får bara ännu ett album i power metal-genren med lite symfoni och klassiska inslag. Ingenting som får en att höja på ögonbrynen och speltiden är alldeles för lång.

Lust for Wonder bjuder inte på några underverk, det handlar om ett solitt hantverk men är inget speciellt egentligen. Låtarna är av den ganska typiska variationen och ingen av dem sticker ut, kanske att jag gillar det sista spåret lite mer än de andra men egentligen handlar det om ganska ordinär kraftmetall som skulle ha mått gott av att erbjuda lite mer fantasi och kreativitet för att matcha kvalitén hos sångerskan Rita Jimenez. Dock ska man nog inte betvivla att det är ett album som kan gå väl hem hos genrens fans då det är ett solitt hantverk och det bjuds ingenting dåligt på albumet – dess enda brist är bristen på kreativitet och det kanske räcker. Utan tvekan är Döxas tredje album ett kompetent utfört sådant, synd bara att de inte har samma kreativa förmåga som produktionsförmåga.

HHHHHHH