Last Days of Eden
Ride the World

Edens sista dagar är hur detta spanska band tycks se sig själva som, eller är det kanske tiden vi lever i – är paradiset i upplösning? Ride the World är sextettens debutalbum, en kvinnofrontad historia med väldigt intressant och snyggt skivomslag. Bandmedlemmarna kommer från välkända spanska band så det är inga okända filurer vi har att göra med. Snyggt med ljusa skivomslag, gotiskt album sägs det i pressinformationen, och symfoniskt, power metal och lite annat. Jag har alltid varit lite av en fanatiker av sådan musik, kvinnofrontad hårdrock med symfoniska inslag har alltid tilltalat mig så det var onekligen med viss tillförsikt jag gav mig i kast med etta album.

Symfmetall med kvinnlig sång är vad det handlar om, lite gotiskt och så vidare. Det påminner förstås om många andra liknande band, det blir svårt att inte dra liknelser till exempelvis Nightwish. Det är inte direkt så att detta band är nyskapande. De är däremot kompetenta, varierat låtmaterial, lite episkt, dramatiskt och så vidare. Hyfsat djup och bra sångerska, riktigt vass produktion – ett kompetent genomfört album helt enkelt. Dock tror jag att många kan ha lite åsikter gällande speltiden, det är ett väldigt långt album, inte bara på grund av att de tryckt in fjorton spår på det, ett av dem är nämligen över femton minuter och flera är längre än fem minuter – hela albumet klockar in på över sjuttio minuter, det är i de allra flesta fall för långt.

Och detta album har den nackdelen, det är för långt och åtminstone jag tröttnar långt innan jag ens kommer till det evighetslånga trettonde spåret som jag redan förträngt hur det låter. Avslutningen av albumet känns ointressant, jag har tröttnat för länge sedan. Synd, eftersom albumet börjar riktigt bra, flertalet av de inledande låtarna är riktigt grymma. Jag tycker att det är riktigt bra, riktigt kul ända till omkring spår tio då albumet börjar kännas lite för likriktat och det kommer inget mer som känns intressant. Jag är en ständig förespråkare av kortare album, bara för att man kan göra album på 70 minuter är det inget krav att man ska göra det. ”Less is more” är ett bra talesätt för den som skriver musik, oftast också för den som gör film eller skriver böcker. Kanske också för skivrecensenten.

Därför kan jag avsluta med att säga att inledande Invincible och titelspåret är albumets två höjdpunkter och det börjar bäst och somnar av alltmer, efter spår tio har jag helt tappat intresset för detta album. Ride the World är ett schysst album för den som gillar genren, jag önskar bara att de hade kunnat vara lite mer kortfattade – åtminstone fyra av spåren, därav de allra längsta, känns som onödigt överflöd.

HHHHHHH