Days of Jupiter
New Awakening

Jupiters dagar bjuder på ett nytt uppvaknande i sitt tredje album. Det sägs att det handlar om ett band som fått en del uppmärksamhet och är på uppgång vinnandes nya fans hela tiden. Jag vet inte om de gör det med omslaget, det är inte alltför spännande eller lockande för en musikköpare. Innanför detta kanske inte alltför dramatiska omslag finns elva spår av hårt rockande låtar med bra driv och mycket energi.

Det handlar inte om ett band som återuppfinner hjulet men man skulle kunna påstå att de gjort det i det närmaste så bra man kan göra det. Tung och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal, ofta fokuserat på bra refränger och medryckande karaktär. Ett album med bra driv och bra energi, bra sångare för den stil de har och samtidigt som albumet är enkelt uppbyggt så har det ett djup som gör att de håller väl för många genomspelningar. Men visst, ur ett rent kreativt perspektiv kommer de ju inte med speciellt mycket, vi har ju hört musik som denna många gånger tidigare så därför kan det ju vara lite knepigt att knåpa ihop någon överdrivet ordrik saga om varför detta album är väldigt bra.

Definitivt det bästa från Metalville i år och jag skulle nog vilja påstå att det är bland det bättre jag hört från detta bolag som generellt släpper bra musik. New Awakening har många gripande låtar och egentligen är det klart redan från inledningen av första spåret We Will Never Die att detta är ett riktigt vasst album – det är för övrigt ett riktigt bra spår med en av årets skönaste refränger. Det är dock inte självskrivet att det är albumets vassaste spår då konkurrensen med spår som Awakening, If I Were God och avslutande Inglorious är hård, egentligen är dock alla spår av bästa klass och skulle troligen vara bland det bästa på de flesta album som släppts i år.

Den enda svaghet jag som kritiker kan se när jag granskar detta album är att det inte direkt är nyskapande och att det bara inom hemlandet finns fler än en handfull snarlika band – som dock kanske inte är lika bra. Så att de inte har så värst egen stil kan kritiseras men när albumet är så bra som det är så bryr man sig inte så där jättemycket om den saken, det är väl mer i förlängningen när 2017 börjar närma sig sitt slut och albumet troligen redan är förpassat till någon semiglömska och missas när topp tio för året ska summeras. För det spelar nästan ingen roll hur bra ett album som detta är, när det inte riktigt har en egen stil blir det gärna fantastiskt bra ett ögonblick för att sedan förpassas till periferin bland så många andra album som också hade sitt ögonblick av fantastiskhet. Det är dock ett grymt bra album att lyssna på, och när jag lyssnar och skriver känns det som ett av de bästa i år.

HHHHHHH