Sparzanza
Death is Certain, Life is Not

Tänk att 42 minuter kan kännas så kort… det är lite förvånande faktiskt därför att trots att jag verkligen gillade senaste skivan jag hörde, 'In Voodoo Veritas' så hade den skivan ett problem - den blev väldigt lång. Jag måste erkänna att jag missat 'Folie à Cinq' och därmed inte har full koll på vad de hittade på där, men 'Death Is Certain. Life Is Not' har i alla fall inga som helst problem att underhålla hela vägen genom de elva spåren på deras sjätte fullängdare. 'Death Is Certain. Life Is Not' är verkligen intressant hela vägen igenom.

Titeln är djup - livet är inte självklart, men det är döden - och lyssnar man på musiken känns även den djup. Sparzanza når ner hela vägen till källaren och upp till vinden på 'Death Is Certain. Life Is Not' med både musik och lyrik och skivan känns lika sammanhållen som om det vore en enda låt som utgjorde de knappa 42 minuter skivan varar, utan att för den sakens skull fastna i någon form av monotont ekorrhjul som inte tar oss någonstans. Omslaget känns också djupt, den klassiska scenen med döden (eller Carl Bildt som han är mer känd som) som spelar schack mot Max Von Sydow fast denna gång ser vi inga ansikten bara två händer med underarmar och dödens arm ser betydligt mer ut som en djävulsarm och Sydows verkar föreställa Guds hand. Maradona eller inte, omslaget är snyggt och så är även ljudet på skivan som verkligen ger känslan av en fullt levande skiva hela vägen ut.

Med When The World Is Gone sätter bandet standarden och utöver ljudkvalitén tycker jag inte det är allt för stora skillnader mot Voodooskivan jag hörde senast av bandet. Efter några låtar känns det dock som att det nog finns vissa skillnader mer än bara i ljudet och det känns mest som att de ligger i låtskrivandet som säkerligen växt ett par pinnhål under de tre år som passerat sedan jag senast hörde dem. Låtarna är på något sätt mer varierade i sig själva samtidigt som skivan är än mer sammanhängande utan att kännas lika enformig som 'In Voodoo Veritas' gjorde. Stilen är hård och tung heavy metal med en väldigt varierad sång som kör allt ifrån demoniska vrål till verkligen dansbandslena smörsångspartier, även om merparten sjungs i någon form av mellanting mellan dessa. En typisk hårdrockröst kan man absolut säga, tänk Foo Fighters eller Curt Cobain, för att namndroppa lite.

Det finns en viss hit-känsla i många av låtarna på 'Death Is Certain. Life Is Not' även om det nog är lite för tungt för det där riktiga mainstreamköret de trycker ut i radion riktat till IQ-befriade idioter… och helt ärligt känns det faktiskt lite för djupt för dem också. Inte djupt i bemärkelsen att det är komplicerat och svårt att förstå, utan djupt i bemärkelsen att det är underfundigt och intelligent. Och genomfört så likväl. Från snabba låtar som inledande When The World Is Gone till lugna låtar som avslutande When Death Comes går de igenom hela registret av musik som man kan tänkas spela som ett heavy metalband. Och de lyckas gång på gång med det också.

Minus kommer i första hand av att skivan känns aningen för tung för sitt eget bästa sett till karaktären på låtarna, men det är ett väldigt litet klagomål egentligen. Sett till det stora hela är 'Death Is Certain. Life Is Not' ett oerhört välgjort, bra, fantastiskt och varmt rekommenderat album! Jag tror det kommer göra sig bra i mångas skivsamling, i synnerhet hos dem som gillar heavy metal och traditionell hårdrock av det något hårdare och snabbare stuket. High five!

HHHHHHH