Band:
Daniel Gildenlöw - lead vocals, guitars, bass guitar, banjos and samplers
Fredrik Hermansson - keyboards, samplers
Johan Hallgren - guitars, vocals
Léo Margarit: drums, backing vocals
Diskografi:
Entropia (1997)
One Hour by the Concrete Lake (1998)
The Perfect Element, Part I (2000)
Remedy Lane (2002)
BE (2004)
Scarsick (2007)
Guests:
Info:
Släppt: 2010-05-12
Recenserad: 2010-05-10
Länkar:
painofsalvation.com
myspace
insideout
Pain of Salvation borde vara ett band som faller mig i smaken med tanke på att de befinner sig i en musikalisk stil jag gillar. Progressiv rock, eller metall, vilket du nu föredrar med allt vad det innebär. Komplex melodiös musik där de oväntade taktbytena avlöser varandra och du kan räkna med att få höra det oväntade. Det är dock inte så att de faller mig i smaken. Jag hörde dem först på en sampler från InsideOut eller något sådant med en låt som kallas Fandango från Remedy Lane, en riktigt schysst låt. Jag köpte skivan och blev asbesviken eftersom den var högst medelmåttig. Jag hörde sedan att One Hour By the Concrete Lake från 1998 skulle vara grym så jag köpte den och arkiverade den, i soptunnan.
Jag har aldrig förstått hyllandet av Gildenlöw, visst han låter grym när han gästa Arjen I Ayreon men det gäller inte i Pain Of Salvation. Så av naturliga skäl hade jag inga högre förväntningar när det gällde denna skiva, jag trodde på något segdraget och trött, överarbetat och tråkigt precis som de tidigare skivorna jag ägt. Roadsalt one som är första delen i en duo skivor där uppföljaren kommer heta Roadsalt two, är faktiskt helt okej.
Pain of Salvation anno 2010 har ett klart trevligare och mer intressant sound än de gamla inkarnationerna som jag tidigare hört. EP-spåret och videon Linoleum är faktiskt rätt skön med ett grymt drag för att vara detta band, det är en bra låt helt enkelt. Bäst tycker jag nog dock att Sleeping Under the Stars som låter väldigt mycket Pink Floyd är. Men faktum är att alla spår på skivan låter bra och det känns rätt överraskande med min tidigare erfarenhet av detta band.
Jag funderar dock inte direkt på att ta upp de äldre skivorna, så bra, eller intresseväckande är inte denna skiva. Jag tycker att detta är bra skiva men den är definitivt ingenting banbrytande eller ingenting jag kommer att spela nu när jag skrivit klart denna recension.
Jag skulle vilja säga att denna skivas stora problem är att den är för lång vilket gör att den känns rätt segdragen och det känns inte som att jag vill välja att spela denna skiva just av denna anledning. Det tar emot att välja att börja spela skivan, när man väl gör det är den okej.
I slutändan känns dock Roadsalt one som ett steg i rätt riktning i jämförelse med vad jag hört från detta band tidigare men därmed inte sagt att det är en skiva som är speciellt intressant.
HHHHHHH