Artificial Language
The Observer

Konstgjort språk släpper sitt debutalbum, ett album de kallar The Observer. Sextettens debutalbum bjuder oss på elva spår som bland annat innefattar smutsiga händer, kanske för att de lirar på skitiga gitarrsträngar. Det är för övrigt ett album med kul omslag och ett som slänger sig in i en väldigt konkurrensutsatt genre – den progressiva metallen har mängder av band och många av dem väldigt kompetenta så det är inte lätt att märkas i ett sådant sällskap. Men enligt pressinformationen har de rätt verktyg för att skapa minnesvärd musik redan tidigt i sin karriär.

Progressiv rock/metal som bygger mycket på jazziga inslag och stor variation och en del oväntade strukturer. Tack och lov håller de sig från de här över tio minuter långa spåren som ofta stjälper progressiva band, de håller också sig ifrån överdrivet komplicerade grejer vilket gör albumet betydligt enklare att ta till sig och skapar dessutom ett bättre flöde i musiken. Namnet till trots sjunger de inte på ett artificiellt språk som norska eller klingon, det är amerikanska (vilket i och för sig är ett artificiellt språk) som gäller – sångaren är bra ska jag väl också tillägga innan jag helt vimsar bort mig i artificiella funderingar.

Man kan givetvis prats om intressanta keyboardpassager och spännande samplingar, dubbla gitarrer och tekniskt kompetent trummande. Dessa starka detaljer tillsammans med stark produktion gör albumet riktigt bra. Sköna melodier, bra låtar och ett stort djup gör detta album riktigt bra. Speciellt imponerad är jag över det faktum att de inte klivit i samma fälla som nästan alla progressiva band och gjort ett långt album med långa låtar, detta album är bara strax över 40 minuter och bara ett spår är över åtta minuter – man kanske kan säga att detta gör dem lite progressiva för att vara progressiva. Men allt är inte enkelt och fantastiskt, det är ett album som behöver en del tid och uppmärksamhet för att observatören ska kunna observera dess storhet. Det är inte det mest lättillgängliga albumet jag hört, även om det är mer lättillgängligt än en hel del progressiv musik.

Elva spår med bra variation där kanske inget av spåren verkligen sticker ut som en given superhit, de är alla väldigt spännande spår som tilltalar mig som lyssnare även om det kanske är albumets helhet som tilltalar mer än de enskilda spåren. Kanske att tredje spåret These Aren’t Mirages är min favorit, åtminstone för tillfället. Och när allt ska summeras kan jag bara konstatera att Artificial Language är i denna observatörs smak, det är ett riktigt grymt album. Ett album ni inte bör missa och som pressinformationsförfattaren var inne på är det ett ganska minnesvärt album.

HHHHHHH