Toxicrose
Total Tranquility

Svenska bandet Toxicrose som anlände på scenen med dunder och brak med sin debut-EP för några år sedan (enligt skivbolaget), släpper nu sitt debutalbum som de kallar Total Tranquility. Men det är förstås allt annat än lugnt med kraftfull sång, aggressiva gitarrer, grandiosa melodier och explosiv metal – om vi ska tro vad det står i pressutskicket. Men visst, det är definitivt kompetent folk bakom detta album och omslaget på kvartettens nya album är definitivt bättre än det på EP-skivan som såg dagens ljus för fyra år sedan ungefär. Med episka hymner och en chockerande look är de omöjliga att stoppa enligt den information som medföljer albumet – vi får väl se.

Någonstans melodiös metal, sleaze, hårdrock – något i den stilen, knappast något som slår mig som nyskapande eller speciellt intressant ur en stilistisk synvinkel. Men visst, det är definitivt ett steg framåt i jämförelse med debuten ur det perspektivet att produktionen är betydligt bättre, det är riktigt snyggt producerat med precis lagom känsla av fara och kraft samtidigt som det är putsat och melodiöst. Fans av liknande banden och band som liknar dem kommer definitivt att tycka om detta album. Sångaren är hyfsat bra men inget som sticker ut i jämförelse med andra sångare och det är väl just det man kan ta fasta på, att bandet inte gör något för att märkas förutom att göra riktigt vasst producerad och medryckande musik.

Och det lyckas det faktiskt ganska bra med. Det är ett bra album tycket jag, inte fantastiskt men bra. Det börjar riktigt vasst men somnar av lite mot slutet och blir därför ett album man lätt glömmer även om det är bra. Visst är det ett klart steg framåt i jämförelse med vad vi fick på deras EP för några år sedan men det känns fortfarande ganska så generiskt och framförallt lyfter det inte riktigt även om det finns ett par riktigt bra försök att lämna marken.

Tio spår på albumet och avslutande titelspåret är längst ifrån min favorit på albumet, det är ett ganska sömnigt spår och ingen vidare avslutning. Bäst är inledningen, jag kommer att tänka på Killing the Romance när jag sitter här och försöker erinra mig låtarna som i stort känns som att de inte riktigt gör något avtryck. Solitt album, bra debut men egentligen inget som förändrar något eller får mig att vilja klicka mig fram till en skivaffär på internet och beställa albumet så fort jag kan. En habil insats som genrefansen säkert kommer att hylla som det trehundrade albumet på deras topp-tio-lista för 2016, men det är inte ett album för min topplista.

HHHHHHH