Temperance
The Earth Embraces Us All

Avhållsamma italienare bjuder på sitt tredje album på lika många år, de kan helt enkelt inte beskyllas för inte vara ett väldigt flitigt band. En kvinnofrontad kvartett som enligt utsago skapar sitt mest komplexa och mogna album de hittills gjort. Ett album som säger att Jorden omfamnar oss alla, och ett album med snyggt omslag som känns både dramatiskt och intressant. När det dessutom nämns att Simone Mularoni har lekt med lite rattar och grejer kan jag inte annat än ha vissa förhoppningar om att jag har ett spännande album att sätta tänderna i.

Storslaget, grande som de säger i hemlandet, bombastiskt symfoniskt metalliskt med bra kvinnlig sång. Snyggt producerat, riktigt bra ljudbild och schysst variation får vi. Helt enkelt ett schysst album som dock har ett mängdproblem som fått mig att ändlöst debattera vilket betyg jag ska sätta. Det finns definitivt kvalitéer som gör att fem poäng är ett bra betyg, men längden gör att man tröttnar rätt mycket framåt slutet och jag kan inte påstå att albumet behåller min uppmärksamhet under de avslutande låtarna. Så debatten har egentligen pågått sedan första genomspelningen då jag fick lite ”wowdethärvarjubrakänsla” och sedan reflekterade över hur långt albumet var, fram tills nu då jag fortfarande imponeras över låtar tidigt i låtlistan för att sedan rycka på axlarna över avslutningen.

Det är inte så att avlutningen är dåligt, bara att det blir för mycket – som så många andra album jag hört. Visst skulle det inte alls vara tokigt att skriva ”mi piace” som omdöme om detta nya album men det kan jag inte riktigt då de skulle behöva anamma begreppet ”less is more” för att nå hela vägen fram dit. Det finns höjdare och albumet börjar som en höjdare men det stannar någonstans i mitten när allt är avslutat och räkenskaperna har balanserats.

Jag tycker att Temperance har något riktigt bra på gång men kanske skulle de tagit lite längre tid på sig att rensa upp bland sina låtar och skapa ett lite mer kompakt och dynamiskt album. Det är inte dåligt någonstans men om de skulle ha avslutat med "Råd från en larv" hade jag varit betydligt mer imponerad, At the Edge of Space och Maschere är två spår jag är imponerad av – jag är faktiskt hyfsat imponerad av hela albumet även om jag önskar att det vore betydligt kortare än vad det är.

HHHHHHH