Secret Sphere
Portrait of a Dying Heart

Costanza Colombo heter en ung italiensk författare som skall ha skrivit romanen/novellen She Complies With the Night speciellt för Secret Spheres kommande album Portait of a Dying Heart. Det ska vara bandets mest ambitiösa projekt någonsin och nämns i presstexten i samma mening som Queensrÿches Operation Mindcrime eller Savatages Streets, okej albumtitlarna nämns inte men när man säger att de tagit inspiration från dessa räknar man med att de handlar om dessa titlar eftersom de är bandens största konceptuella epos till dato. Det är förstås inga små skor att fylla, samtidigt säger ju inte presstexten att albumet är av den nivån men det är vad man osökt kommer att tänka på när de nämns i sammanhanget. Omslaget känns inte speciellt slående och mest som ett ganska typiskt italienskt power metalomslag egentligen, det har den gemensamt med Mindcrime och Streets förstås men denna innehåller ett 40-sidors häfte med bland annat den nämnda romanen om jag ska tro info jag läst läst på nätet.

Musikaliskt är det förvånansvärt nedtonat och inte så grandiost och skitigt berättat som Streets eller för den delen Mindcrime och det känns inte heller lika drivet av berättelsen som dessa album som jag hela tiden nämner av någon anledning. Det är faktiskt ganska typisk italiensk power metal, det är ganska melodiöst med distinkta keyboards en sångare med stark röst och italiensk brytning även om Luppis brytning hålls hyfsat i schack måste jag säga. Det är förvånansvärt (för att vara ett ”grandiost” konceptalbum) småskaligt, det är inte det här ”larger than life” som vi hör från många av deras landsmän och för att vara deras mest ambitiösa album hittills känns det faktiskt inte speciellt överväldigande. Jag hade förväntat mig en massiv ljudbild med symfonier och liknande, alternativt en mörkare berättelse där man känner den själsliga smärtan som förmedlas i både text och musikaliskt agerande. Det är inget sådant och faktum är att det är inte mycket alls som kan sägas skilja detta album från en hel räcka andra album från Italien eller för den del något annat Europeiskt land.

Luppis röst är albumets stora behållning, han sjunger fantastiskt tycker jag med pondus och styrka överträffat av väldigt få. Synd då att låtmaterialet inte ens i bästa välvilja når upp till den nivån, snarare sänks allt av att musiken är intetsägande och känns inte alls som den gör vare sig Luppi eller någons berättelse särskilt mycket rättvisa. Jag undrar om historien handlar om en person som cyklar till biografen varannan kväll och sitter hemma och löser korsord de andra kvällarna för här finns inget drama, inget ”larger than life” agerande som italienska band ofta är bra på, bara ett ganska blygsamt album som är adekvat på alla plan. Sången griper tag i mig det måste jag tillstå och det känns som att detta album kunde ha varit så mycket bättre med mer musikalisk dynamik och framförallt lite mer av den här italienska översvallande musikaliska personligheten som brukar kunna finnas.

Det är ett bra men tyvärr förvånansvärt intetsägande album, inte alls den där stora överdådiga produktionen som pressinformationen utlovar. Ett adekvat album som kan sägas vara godkänt plus tack vare en helt fantastisk sånginsats från Michele Luppi, ett svårt album att sätta ord på min känsla för egentligen. Jag gillar albumet men samtidigt känns det bara som ännu ett, helt enkelt ett album för den som gillar Secret Sphere eller typisk italiensk power metal.