Solitude
Reach for the Sky

Japanska Solitude befinner sig precis som resten av oss på denna planet under himlen, men har kanske högtflygande planer om man ska göra någon bedömning utifrån skivomslaget. Bland annat sträcker de sig mot skyarna i tredje spåret, de kanske även sträcker sig mot sina idoler som torde vara brittiska. Band ur NWOBHM-stilen kanske framförallt. Det låter ganska mycket som något ut den stilen, kanske inte direkt nyskapande men ändock med modern produktion.

Sången är kraxig, påminner lite om Lemmy eller om Biff, inte alltför välsmakande egentligen. Musikaliskt känns det bekant och jag tror inte att det lär finnas en enda själ under de molntyngda vinterskyarna som tycker att detta är det minsta nyskapande. Det är däremot snyggt producerat, väl framfört med pondus och tyngd vilket ändå skapar någon form av alibirelevans trots allt. Dessutom kan man inte klaga på speltiden eftersom det är kort och koncist, sådant gillas alltid.

Som titeln antyder så håller de sig under skyarna och deras sträckande når inte överdrivet högt. Ändå tycker jag att det är ett ganska underhållande album att lyssna på, låtarna är bra och den enda lilla svagheten är ett lite halvdassigt vokalt framförande som dock smälter relativt väl in i den generella ljudbilden. Så det blir kanske inte tummen upp, men inte heller tummen ned – Solitude lyckas ganska väl med detta album som är en återutgåva eftersom de släppte detta på hemmaplan 2015.

Om du gillar NWOBHM, och speciellt de liknande banden kan detta kanske vara en vettig skiva att spendera julklappspengarna på. Om du däremot inte fick några julklappspengar finns det bättre saker att lägga sina surt förvärvade stålar på.

HHHHHHH