Rapheumets Well
The Exile

Andra albumet för bandet Rapheumets Well, ett album de kallar för The Exile som visar sig vara ett konceptuellt album. Ett koncept som rör uråldriga arkitekter, lite krig, en tuff herre som huvudkaraktär och för damerna finns det lite mild romans, åtminstone är det så det hela beskrivs i pressinfon som medföljer albumet. Inte så spännande omslag eller logo, sett från hur det hela verkar från utsidan kan jag inte beskriva mig alltför intresserad. Men det är förstås inte omslag och info som det handlar om, inte heller koncepten – det handlar om musiken.

Det börjar intressant och dramatiskt, lite som inledningen av en film eller så. Musikaliskt tar sedan en melodiös extremmetall vid, ni som hört Dimmu Borgir kan använda det som en referensram eftersom det stilistiskt påminner en del om nämnda band. Sångaren har en mörkt vrålande stämma, inte speciellt stark kan jag tycka. De använder ett stilistiskt grepp med att blanda in lite mer kvinnlig sång vilket skapar mer dramatik och ett större djup i bandets musik. Ganska varierat album som dessutom är kort och koncist med strax över 40 minuters speltid. Ett på det hela taget stilistiskt intressant album som dessutom är väldigt snyggt producerat.

Det är också ett bra album även om jag nog skulle vilja beskriva det som en lite svagare variant av Dimmu Borgir. Det känns som att jag skulle vilja se att de hade en lite annorlunda sångare för ibland känns sången ganska enerverande för att i andra situationer vara ganska acceptabel, den stora kompetensskillnaden mellan detta band och det norska jag hela tiden nämner är nog just sånginsatsen. Förutom sången och kanske lite brist på originalitet har jag väl inte så mycket att anmärka på när det gäller detta album – det är ett bra album, underhållande och dramatiskt med mycket kul att lyssna på och jag skulle vilja påstå att de inte saknar mycket innan de kan skapa ett riktigt spännande album.

Avslutningen av albumet är bättre än inledningen även om jag verkligen gillar introt, dock är de första låtarna tråkigare än de avslutande. Jag har väl ingen direkt favoritlåt, det finns flera sköna stycken och för er som gillar de liknande banden kan jag varmt rekommendera detta album – ni kommer nog att uppskatta det. Ett respektabelt album som helt klart kan vara värt att utforska, det får bli min slutkläm idag.

HHHHHHH