Band:
Tommaso Riccardi - vocals, guitars
Paolo Rossi - bass, clean vocals
Cristiano Trionfera - guitars, vocals
Francesco Paoli - drums, guitars, vocals
Francesco Ferrini - piano
Discography:
Oracles (2009)
Mafia EP (2010)
Guests:
Info
mix and mastering by Stefano “Saul” Morabtio at 16th Cellar Studios
Marco Hasmann - artwork
Video directed by Salvatore Perrone
Released 2011-08-19
Reviewed 2011-09-03
Ni som har förmågan att dra slutsatser har förmodligen redan kunnat konstatera att det handlar om extremmetall genom de turnépartners jag nämnde för bandet men det är ändå bäst jag skriver att det är sådan. Storslagen och brutal kan den beskrivas som, musiken står på en grund av den primitiva och brutala extremmetallen och har sedan förädlats genom en överbyggnad av pampiga arrangemang och en del melodiösa inslag, några klarsångsinslag och till och med inslag av piano. Ljudet är polerat och mixningen lyfter fram det storslagna, jag tycker dock ofta att sången drunknar i allt ljud och det är svårt att urskilja ord då sången mest låter som ett lågmält grymtande bakom en mäktig symfoni och en brutal metalorkester. Det är samma sak med klarsången att den inte riktigt märks, det blir väldigt storslaget och då får inte den ensamme sångaren riktigt plats.
Ambivalens. Det är min känsla för detta album, å ena sidan känns det mäktigt snyggt och storslaget för att sedan bli nästan löjligt. Albumet har ett massivt problem i det faktum att sången känns som att den inte får den plats den behöver, det låter mest som en grymtande gris bakom allting. Jag kan inte få fram många ord och låtarna hade lika gärna kunnat heta Cuecumber eller Carrot som The Hypocrisy eller The Violation eftersom han like gärna kunnat sjunga ”we are the purple carrots that run down the interstates in Equador” som vad han nu sjunger i verkligheten. Orden finns inte där, inte ens de klarsjungna partierna går att få fram ord ur utan att verkligen lyssna extremt noggrant. Jag tror att om sången hade fungerat bättre, varit bättre mixad, hade jag säkert uppskattat detta mycket mer.
De symfoniska inslagen de bjuder är väldigt bra och instrumentalt tycker jag att det är väldigt bra men sången ligger där och stör som ett dammkorn i ögat eller en Cancersvulst i näsan. Det är synd eftersom det blir riktigt bra i solopartier och genom vissa arrangemang, sedan kommer sången och förstör allt.
I slutändan blir bandets musik knappt okej på grund av detta och jag undrar hur mycket fantasi de kan ha när de döper alla spår utom titelspåret till något som börjar med The, inte direkt det mest fantasifulla. Musikaliskt är de ganska fantasifulla dock men en god premiss omsätts inte riktigt i en tillfredsställande slutprodukt. Dock har Fleshgod Apocalypse i detta album en bra grund, de behöver bara förbättra några saker så går det från ett band jag inte gärna lyssnar på till ett jag gärna lyssnar på. Kanske nästa gång.
HHHHHHH
