Piledriver
Brothers in Boogie

En tysk pålkran som kallar sig Europas finaste Status Quo-coverband och visst får vi ett par gamla Status Quo-covers men mestadels egenkomponerat material i bästa boogierockstil. Det är ju förstås något som aldrig kan gå fel, när man dessutom lejer kompetente Stefan Kaufmann att ratta med ljudinställningarna finns det förstås alla möjligheter för kvintetten att skapa något riktigt skoj. Även om man förstås ska vara lite kritisk och påpeka att de inte direkt anstränger sig för att skapa något som känns nytt och fräscht, det är ju därför lite lätt att vara lite kritisk till aspekten att det känns väldigt mycket som att de försöker efterlikna ett visst brittiskt band.

Har ni hört Status Quo så kan ni tänka er hur det låtar, ungefär som en lite mer rejäl variant av nämnda band. Boogierock med bra driv och bra energi, snyggt och modernt producerat med ungefär precis den typ av låtar man förväntar sig med ganska precis det urval av låtar man kan förvänta sig. Det är ungefär precis vad man kan förvänta sig av ett band som är ett Status Quo-coverband när de gör sitt eget material, bortsett från två covers förstås. Femton är annars låtarna om man räknar dem, och den mer örnörade märker snart att vi får två låtar två gånger eftersom albumet avslutas med singelversioner av albumets två bästa låtar – lite kortare och kanske snäppet bättre låtar än albumversionerna.

Det är nog omöjligt att inte gilla detta album men tänk på att Status Quo har en hel legion album i sin katalog och band som Foghat och en hel del andra boogiefilurer har ytterligare en legion så den som redan samlat boogierock hela livet har nog en mer än fulländad samling redan och jag tycker ärligt talat att Piledriver inte erbjuder oss någonting vi inte redan hört och som inte redan gjorts bättre i det förflutna. Men som jag också nämnde är det också ett album jag tror är omöjligt att ogilla, så man lär ju inte sörja om man nu skulle råka addera albumet till sin samling och eftersom skivbolaget var snälla nog att skicka en digipak-skiva till mig så min samling har berikats med en sådan skiva och den tänker jag behålla.

Kort och gott kan man säga att det är underhållande boogierock, och att den inte erbjuder något nytänkande eller alldeles fantastiskt utförande. Det finns dock två riktiga höjdpunkter i Rock in a Crossfire Hurricane och Last Words. De påstår att det bara finns ett sätt att rocka men om det hade varit så hade det varit riktigt tråkigt och detta album varit omedelbart förpassat till glömska på grund av att det inte sticker ut tillräckligt i en extremt överbefolkad genre, men tack vare att det finns betydligt fler sätt att rocka kan jag rekommendera detta till alla Status Quo- och boogierockfans.

Och tummen upp för att de dedikerar sitt album till "de sanna rockarna" - flyktingarna som riskerar sina liv för en bättre men osäker framtid. De har min och bandets respekt. Världen skulle vara bättre om fler såg på den saken som Piledriver.

HHHHHHH