Band:
Francis Rossi - vocals & guitar
Rick Parfitt vocals & guitar
Andy Bown - keyboard
John 'Rhino' Edwards - bass
Matt Letley - drums
Discography:
Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo (1968)
Spare Parts (1969)
Ma Kelly's Greasy Spoon (1970)
Dog of Two Head (1971)
Piledriver (1972)
Hello! (1973)
Quo (1974)
On the Level (1975)
Blue for You (1976)
Rockin' All Over the World (1977)
If You Can't Stand the Heat (1978)
Whatever You Want (1979)
Just Supposin'' (1980)
Never Too Late (1981)
1+9+8+2 (1982)
Back to Back (1983)
In The Army Now (1986)
Ain't Complaining (1988)
Perfect Remedy (1989)
Rock 'Til You Drop (1991)
Thirsty Work (1995)
Don't Stop (1996)
Under The Influence (1999)
Famous in the Last Century (2000)
Heavy Traffic (2002)
Riffs (2003)
The Party Ain't Over Yet (2005)
In Search of the Fourth Chord (2007)
Guests:
Info
produced by Francis Rossi and Mike Paxman, the 2010 version of "In The Army Now" was produced by Pip Williams
Released 2011-05-27
Reviewed 2011-06-09
Links:
statusquo.co.uk
myspace
youtube
ear-music
En sak som slår mig när jag lyssnar på Quid Pro Quo (Clarice) är (jag struntar i att beskriva hur Status Quo låter, de är kända nog för att ni ska veta) att jag finner mig i funderingen: har Status Quo någonsin låtit så här bra? Och för mig är nog svaret nej, de har aldrig låtit lika bra som de gör nu, om nu inte något av de album jag missat under mitt liv gör det men i så fall finns det fler guldkorn än bara detta nya album att sätta tänderna i.
Om ni ändå inte känner till Status Quo så kanske jag kan komma med lite snabba fakta jag hittat om bandet: 118 miljoner sålda skivor (album, singlar, samlingar), 64 hitsinglar i Storbritannien vilket är mer än något annat band, 22 av dessa dessutom på topp tio. 106 framträdanden på BBCs Top of the Pops, vilket är mer än något annat band. Sju och ett halvt år (415 veckor) på brittiska singeltopplistorna, bara Rolling Stones har haft mer album på Brittiska topplistorna, det är 33 stycken(!) för Status Quo (34 med detta album eftersom det också direkt nådde tiondeplatsen på de brittiska topplistan), det är respekt. 1988 spelade bandet fjorton raka utsålda konserter på Moskvas Olympiastadion, över 300000 personer såg bandet. Och listan på åstadkommanden från detta band kan göras hur lång som helst men det orkar inte jag skriva ned, boogierockarna är ett av de största brittiska banden någonsin därom råder det inga tvivel och Quid Pro Quo är ju knappast något som underminerar den saken.
Quid Pro Quo har fjorton nya spår och sedan 2010-års nyversion av In the Army Now som avrundning och det hela tar dig strax över femtiosju minuter att spela igenom och av någon anledning känns dessa femtiosju minuter helt problemfria att ta sig igenom och du knappar gärna tillbaka och spelar om ett spår här och där, albumet känns inte heller för långt och vet ni varför? Det är ett album som är tillräckligt varierat för att hålla intresset uppe hela vägen till slutet. Många skulle vilja hävda att jag har solsting eller värmeslag när jag säger något sådant och visst temperaturerna når en bit över 20° C och det är kvavt men jag tror knappast att jag drabbats av något sådant, jag ser till att få i mig tillräckligt med vätska vilket bör leda till att jag är vid mina sinnens fulla bruk (om något sådant kan sägas om mig). Quid Pro Quo tycker jag visar upp precis vilket fantastiskt band Status Quo är och de kan skämta om sin treackords boogierock eller vad de nu vill men faktum kvarstår att Quid Pro Quo är en musikaliskt fullträff en royal flush om vi snackar poker.
Allt inleds med Two Way Traffic som innefattar bandets varumärkesskyddade sväng och det leder dig in i allt med en positiv känsla. Följer detta spår gör Rock ‘n’ Roll ‘n’ You som de släppte som gratis singel och som svänger något grymt, det är ett riktigt bra spår. Jag skulle kunna räkna upp alla spår men det blir så tråkigt, ”I’m gonna tell you something I know: simplify, demystify” sjunger bandet i den fantastiska Better Than That och det slog mig omedelbart när jag hörde den textraden att det är just vad Status Quos musik handlar om, förenkla och avmystifiera, det är ju glasklart och det är precis vad de gör på detta nya album. Leave A Little Light On är definitivt värd att nämna som ännu en höjdpunkt. Any Way You like it är en nick tillbaka mot den gamla tiden, simpelt, rakt och svängigt till tusen, fantastiskt. Frozen Hero känns mer modern och även om det låter som Status Quo så känns det som ett väldigt fräscht spår som jag verkligen gillar och har redan spelat massor av gånger. The Winner är en annan vinnare i listan av spår som Status Quo har att erbjuda och för att inte nämna avslutande In the Army Now, 1986-års version eller 2010-års, vem bryr sig när granater och missiler flyger över skallen på dig? Jag kan inte sluta spela denna skiva, den är bara så fantastisk. Francis, Rick, Andy, Rhino och Matt är utan tvekan musikaliska genier av en dignitet vi sällan skådar, de får allt att verka så enkelt, så självklart och det gör de varje gång, de förvandlar damm till guld kanske man kan säga.
Genialitet i simplicitet, less is more, tre ackord om du så vill, Status Quo behärskar allt och även om de är kapabla att säkerligen flumma ut i progressiva äventyr som inte leder någonstans vet bandet exakt vad bra musik är och de vet precis hur den ser ut och låter. De lyckas återigen slänga ihop ett album med multipla hitlåtar som går direkt in i hjärtat och ibland är jag till och med gråtfärdig över vilken kvalité detta band kan uppbringa med hjälp av så lite. Så kom igen nu, det svänger ju!
Med allt detta sagt kan jag bara konstatera att albumet med ett citat från Hannibal Lecter på framsidan utan tvekan är årets bästa album, kanske inte en perfekt fullpoängare så jag lämnar ett H grått. Status Quo har nog aldrig varit så här bra! om ett annat band kommer med något bra säger de bara ”we’re better than that!”
HHHHHHH
