Band:
Francis Rossi (V&G)
Rick Parfitt (V&G)
Andy Bown (Kb)
John 'Rhino' Edwards (B)
Matt Letley (D)
Diskografi:
The Party Ain't Over Yet (2005)
Riffs (2003)
Heavy Traffic (2002)
Famous in the Last Century (2000)
Under The Influence (1999)
Don't Stop (1996)
Thirsty Work (1995)
Rock 'Til You Drop (1991)
Perfect Remedy (1989)
Ain't Complaining (1988)
In The Army Now (1986)
Back to Back (1983)
1+9+8+2 (1982)
Never Too Late (1981)
Just Supposin'' (1980)
Whatever You Want (1979)
If You Can't Stand the Heat (1978)
Rockin' All Over the World (1977)
Blue for You (1976)
On the Level (1975)
Quo (1974)
Hello! (1973)
Piledriver (1972)
Dog of Two Head (1971)
Ma Kelly's Greasy Spoon (1970)
Spare Parts (1969)
Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo (1968)
Inspelningsinfo:
Pip Williams (Prod.)
Länkar:
statusquo.co.uk
myspace
Detta brittiska band som debuterade redan 1968 har nu släppt sitt 28:e studioalbum och kors i taket om de skulle låta annorlunda mot tidigare. Även om titeln antyder att en förändring skulle vara på gång är i alla fall detta album inte ett som påverkas av det. Det är samma gamla visa som tidigare, med bemärkning på ”gamla”. Det enda som tycks ändras i detta band är bandmedlemmarnas ålder och vissa namn är också nya ibland (även om denna line-up stått sig sedan sekelskiftet).
Jag behöver knappast fråga mig själv ”hur låter detta album” – det vore som att fråga ”hur flyger blåmesar”. Ska man fråga sådana frågor är det klart smartare att applicera det på hela gruppen – ”hur flyger fåglar?” och ”hur låter Status Quo?”. Så, frågan som ställdes sist – vilket är svaret på den?
Svaret är att det är glad, poppig 70-tals rock med glassiga gitarrer och kompletterande keyboards. Det svänger, det är tralliga refränger och här och var återfinns en och en annan låt som går lite långsammare, lite lugnare, lite mer balladaktigt.
Så, denna skiva som har ett omslag med skrämmande mycket Indiana Jones doft över sig, varför ska vi köpa det när det kommit 27 skivor tidigare som låter som den (och tre liveskivor)? Det är en fråga jag inte har något bra svar på. Det öppnar bra med Beginning Of The End som är en rocklåt I riktig Rockin’ all Over the World anda men sedan staplar de bara låt efter låt efter låt i nästan 60 minuter och det blir bara aaaaaldeles för mycket Status Quo av detta. En och en annan låt lämnar vissa spår av intryck, men entusiasmen håller bara i sig över de första 4-5 låtarna, sedan blir det bara så otroligt tjatigt.
Jag har alltid haft en viss uppskattning för Status Quo, jag växte upp med ’Rockin’ all Over the World’ som var en av min pappas favoritskivor, jag har sett bandet spela live och det var helt okej men att lyssna på 58 och en halv minut musik som låter så monotomt, så tjatigt och så likadant hela vägen, det är inget jag uppskattar.
Detta är en skiva som alla Status Quo fantaster inte behöver oroa sig över att ogilla, men det är ingen skiva som håller för någon som vill ha annat än en skiva som bara är status quo.
HHHHHHH