Band:
Mikael Åkerfeldt – vocals, guitar,
Fredrik Åkesson – guitar, backing vocals
Joakim Svalberg – piano, keyboard, backing vocals
Martín Méndez – bass guitar
Martin Axenrot – drums, percussion
Discography:
Orchid (1995)
Morningrise (1996)
My Arms, Your Hearse (1998)
Still Life (1999)
Blackwater Park (2001)
Deliverance (2002)
Damnation (2003)
Ghost Reveries (2005)
Watershed (2008)
Heritage (2011)
Pale Communion (2014)
Guests:
Pascale Marie Vickery - spoken words on Persephone and Persephone (Slight Return)
Info:
Wil Malone – string arrangements
Tom Dalgety – engineering, production, mixing
John Davis – mastering
Travis Smith – cover art
Released 2016-09-30
Reviewed 2016-10-07
Links:
opeth.com
myspace
last-fm
youtube
nuclear blast
Visst, det är ett riktigt snyggt producerat album, bra framfört och sådär – en riktigt vass produktion. Det kan också beskrivas som skräp i en snygg förpackning, det verkar bra ända till man ser genom fasaden och inser att det är ganska innehållslös och framförallt förutsägbart. Som en ännu mer oinspirerad variant av Pale Communion. När jag lyssnar finner jag mig själv funderandes i frågan om Åkerfeldt tappat stinget och har slut på intressanta tankar – det vore synd för Opeth har ofta framstått som ett av de mer nytänkande och idérika banden i genren. Men nu har de gjort tre album som bygger på mer eller mindre samma mall och för varje album har de blivit mer tråkiga och förutsägbara.
Jag är inte speciellt imponerad, albumet kommer ingenstans och ju mer jag lyssnar på det desto mindre tycker jag om det. Det blir mest segt som sirap, det känns oinspirerat och lite som att det vore ihopslängt på en lunchrast och skrivet på mindre tid än det tar att spela genom albumet. Det är inte vad man hoppas på med Opeth och jag har svårt att se att se att det är ett album som lär tilltala någon större publik. Många kommer att avsky eller älska det på grund av att de är antingen grottmänniskor eller har ett behov att hävda sin förmåga att tänka fritt, men i ärlighetens namn är det varken ett album att hata eller att älska – det är mediokert.
Inga riktigt vassa spår hittar jag, inte ens om jag letar. Det är helt enkelt bara ett album som är och dess omslag kan faktiskt vara det bästa med det, det är egentligen inte ett speciellt kul omslag så det säger ganska mycket. Ett sömnpiller, så jag kan rekommendera det till er som har problem att somna.
HHHHHHH