Storm Corrosion
s/t

Ett blåsigt album signerat Steven Wilson från Porcupine Tree och Mikael Åkerfeldt från Opeth, ett album som är ett utlopp för dessa herrars kreativa processer och som enligt egen utsago är unikt och allt det där. Uppskattandes både Porcupine Tree och Opeth måste jag säga att detta album på förhand känns väldigt intressant med tanke på dessa herrars kreativa förmåga och de album de har på sin meritlista. Som jag tidigare sagt kan jag dock konstatera att det inte går att leva på tidigare meriter, att storhet i det förgångna knappast kan sägas vara en garant för framtida framgång. Storm Corrosion är en debut it en bemärkelse men dess medlemmar kan knappast kallas debutanter.

Albumet består av sex spår, hälften av dem väldigt långa och den andra hälften lite sådär halvlånga, alla utom ett spår är över sex minuter långa. Tystlåtet och inte sådär värst metalliskt kan det väl beskrivas som, lite svävande på målet och lite drömskt är andra ord som kan användas. Det är atmosfäriskt och kan kanske hos vissa dra tankarna till Opeths senaste album även om skillnaden är ganska stor då Opeths senaste album var mer dynamiskt än detta. Det går i sakta mak och musiken kan beskrivas som oförarglig och ofarlig även för det minsta barn, Åkerfeldt låter snäll och tystlåten och på det hela taget känns detta album snällt och tystlåtet. Ett album som är väl producerat och definitivt kompetent genomfört, snyggt förpackat och stilistiskt utmanande är också något man kan säga om det.

Gäääääääääääääääääääääääääsp! är väl den enda beskrivning som egentligen behövs för att beskriva detta album. Wilson säger att det är ett album som kräver att man sitter ner och lyssnar, det har jag gjort och upplevelsen är densamma som när det går i bakgrunden. Ingenting händer, albumet trampar på i ett sömnigt och lågt tempo genom de sex spåren och ingenting händer. Visst är det välspelat och om man vill vara snäll kan man också säga att det är kreativt men samtidigt känns det bara som att Wilson och Åkerfeldt har stillat sina egna kreativa utlopp utan tanke på att någon annan kanske skulle lyssna på det. Visst, du kan säkert gilla detta om du gillar låtar som Gravity Eyelids från Porcupine Trees In Absentia, dock utan det pigga slutet på det spåret. Det är just så det känns som att ögonlocken blir tunga och tristessen sätter in.

Så kort och gott, kompetens finns i överflöd i dessa två herrar och deras musik är oftast riktigt bra, så är dock inte fallet när det gäller detta samarbete. Albumet är tråkigt som fan och även om det fungerar bra som hissmusik eller som bakgrund så är det inte ett roligt album att lyssna på. Jag skulle snarare säga att det är ett album som mer är ett utlopp för vad Åkerfeldt/Wilsons kreativitet har att komma med och resultatet är en övning i avslappningsmusik.