Opeth
Pale Communion

Opeth är tillbaka med ett nytt album, något som ofta kan beskrivas som en höjdare. Bandets drömskt dramatiska musik kan väldigt ofta vara förtrollande och nästan få dig att glömma tid och rum, deras senaste album Heritage fick till exempel sex poäng i Hallowed för tre år sedan. Nu är det alltså dags på nytt, även om vi hörde Åkerfeldt i Storm Corrosion 2012, att åter stifta bekantskap med denna typ av musik som så få tycks vilja göra. Inte ett jättespännande skivomslag på detta nya album men ett som vittnar om ett band som tänker lite utanför lådan.

Detta album är mer melodiöst och mer dramatiskt ombytligt än föregångaren Heritage, inte speciellt tungt utan ganska finstämt och progressivt. Opeth brukar låta lite annorlunda för varje gång men detta känns på något sätt som väldigt typiskt Opeth, hur nu något kan göra det. Man känner igen melodierna från tidigare album, för er som inte gör det kan jag säga att det är oerhört svårt att sätta ord på Opeths ljudbild, det låter inte riktigt som något annat. Även om vissa band lär vara besvikna på deras otunga inriktning, såsom man stöter på googles idiottube där idioter kommenterar videor. Snyggt producerat, bra ljudbild, mycket variation men samtidigt känns det som att vi hört det förr och inte bara på föregångaren Heritage utan det innehåller inslag från ett flertal av Opeths tidigare alster. Nära timmens speltid, det märks att Åkerfeldt har mycket musik han vill få ur sig.

Nåja, fansen dissar detta album rätt hårt på Fooltube och i andra kommentarer jag sett, ”ta oss tillbaka till Blackwater Park och allt det där” säger de. Till dessa säger jag bara Operation Mindcrime 2, man ska aldrig göra något bara för att fansen vill. Vill inte bandet göra ett nytt album i samma stilistik som Blackwater Park då vill inte jag att de gör det för ett sådant album kommer att suga lika hårt som Operation Mindcrime 2 eller något av Iron Maidens senare album. Man ska inte kopiera vad man gjort tidigare, jag hatar band som inte utvecklas och tack och lov utvecklas Opeth för det mesta. Även om detta album känns lite blekt och oinspirerat, som att de bygger vidare på heritage och de omedelbart föregående albumen utan att ta ut en ny kompassriktning att färdas i. Något som gör att albumet känns en aning vilset. Tamt och ganska ointressant tycker jag också att man kan säga, men dåligt? Bara en idiot påstår att detta är dåligt för något så här välkomponerat, välproducerat och väl framfört kan inte vara dåligt hur mycket man än saknar bandets svunna tider. Jag kommer dock inte bekänna mig till albumets förespråkare men inte heller dess hatare. Det är ett helt okej album som med Opeths mått mätt känns ganska dåligt faktiskt. Men Opeth jobbar inte efter samma måttstock som andra band.

Opeth gör ytterligare ett välkomponerat och välgjort album som är kul att lyssna en stund på. Dock känns det som att de inte riktigt tagit sig vidare på de tre år som passerat sedan sist och detta album känns faktiskt ganska blekt och oinspirerat. Jag hade gärna sett att de tagit ut svängarna mer och klivit längre ifrån Heritage och vad de gjort förr, att de fortsatt att utvecklas helt enkelt. Det känns lite som en platå i Opeths ständiga utveckling mot något spännande och det är långt från bandets magnum opus Blackwater Park. Något för den som gillat bandets senaste alster.

HHHHHHH