No Rules
Never Give Up

Ett svenskt band som inte gillar regler och som tycker att man inte ska ge upp. Det är deras andra album och det sägs att de släppte ett album 2006 och sedan tog ett uppehåll för att återbildas för ett par år sedan. Vad som är lustigt är att det inte tycks gå att utröna vad de kallade albumet från 2006, de har ingen diskografi på sin hemsida och de nämner bara att de gjorde ett album 2006 i en infotext men där står ingenting om vad albumet kallades. Det kanske inte är så relevant men detta är alltså bandets andra album som jag sett både hyllningar och mindre positiva recensioner av, och nu tänkte jag skriva vad jag tycker om albumet.

Musikaliskt är det melodiös metal, eller heavy metal med ganska traditionella infallsvinklar och traditionell stil. Klämkäcka refränger, enkla riff, typiska solon – det är inte direkt en unik produktion du får, snarare en stereotyp. En riktigt snyggt producerad sådan med en sångare som känns väldigt imponerad och inspirerad av en viss Bruce Dickinson. Hyfsat varierat låtmaterial och en speltid på strax under femtio minuter får vi, och det är absolut inget av det som känns chockerande eller extraordinärt – fans av tungmetall kommer att älska det lika mycket som det älskar att höra ytterligare en variation av Powerslave, No Prayer for the Dying, Number of the Beast, eller något annat för genren typiskt album.

Det börjar riktigt bra med en klämkäckt medryckande låt som sätter en bra ton för albumet. Det fortsätter hyfsat men allteftersom albumet går vidare så tröttnar jag på det och intresset falnar alltmer ju närmare slutet jag kommer. Tredje spåret och första är de vassaste på albumet som jag till en början tyckte kändes ganska intressant men det intresset dog ganska snabbt allteftersom albumet fortgår och kvar blir ett av de där albumen som är för bra för att vara dåligt och för ordinärt för att vara riktigt bra. Återigen kommer funderingen kring varför band är så nöjda med att bara kopiera, vad har hänt med förmågan att skriva musik av lite mer unik och personlig karaktär?

Det är ett helt okej album men det är knappast ett som kommer att skriva in sig i musikhistorien eller figurera i mina funderingar kring årsbästalistor och så vidare. Det är ett album som kom, sågs, och glömdes bort. Ett helt okej album men lite väl stereotypt för att jag ska orka bry mig speciellt mycket om det.

HHHHHHH