Miss Behaviour
Ghost Play

Fröken Beteende är tillbaka med sitt fjärde album, ett spökspel med ett dussin spår som avslutas med att världen räddas. Jag tror dock knappast att vi kan beskriva albumet som en räddare av musikvärlden, och inte alls lika gastkramande som man kan vänta sig av ett album där spöken spelar. Det är samma stil som tidigare både på omslag och på innehåll.

Melodiös hårdrock med klämkäcka refränger, bra produktion och en typisk variation på låtar om man ser till genren. Snyggt framfört och lätt att tycka om, men kanske framförallt extremt förutsägbart. 47 minuter på tolv spår där jag tycker att ett problem är att de alltför ofta tappar tempo mellan låtar då det blir lugnt och tyst innan följande låt tar far vilket gör att albumet saknar ordentligt driv, det känns lite segt och lite stereotypt – inte lika bra som de gjort tidigare, kanske mer moget och bättre producerat men låtarna är tråkigare.

Kanske ingen besvikelse men jag hade hoppats på något mer gastkramande, något mer i linje med bandets namn – kanske att de betett sig som dåliga AOR:are och gjort något helt oväntat och spännande. Men visst, det finns en hel del schyssta spår som till exempel Pain and Passion och The War Inside som är riktigt vassa spår. Helheten är också helt okej men problemet är lite att det bara är ett schysst album och inget som sveper undan fötterna på en eller vara överraskar.

Fröken Beteendes beteende är alldeles för snällt och för förutsägbart för att vara riktigt intressant, spännande, eller gastkramande. Det är ett schysst album med schyssta låtar men ingenting som kommer skriva in sig i världshistorien och framförallt är det inte alls så bra som man ska kunna förvänta sig av detta band, de har större kapacitet än så – kanske kastar de bort den på att vara lite fega.

HHHHHHH