MacCallister
Shivers

Omslaget är bäst på tyska hardcorebandet MacCallisters andra EP som fått namnet Shivers, kanske för att det är tänkt att den ska ge rysningar längst ryggraden. Så är det inte, det påstås att MacCallister gör musik som bygger på en grund av aggression som sedan kryddas med glimtar av hoppfullhet – det låter ju snyggt och framförallt som ett bra recept på vad hardcore ska handla om, frustration, aggression, ilska som skriks ut till världen, krydda det sedan med melodiösa glimtar av hopp och du har ett fungerande hardcore-album.

Visst följer MacCallister detta format, men de följer det kanske lite väl slaviskt och lite väl återhållet. Jag tycker inte att jag lyssnar på en sångare som desperat skriker ut sin frustration till världen, inte heller får jag några glimtar av hopp förutom kanske i andra spåret Burden som gästas av en klarsångare, men bara kanske. Jag kan faktiskt beskriva mig som allt annat än imponerad av vad detta MacCallister har att erbjuda. Det behövs något mer, något mer individuellt men framförallt behöver man göra något mer än att följa ”Hardcore music for dummies” om man ska göra musik som intresserar i någon större utsträckning.

Varför skulle man vilja titta närmare på ännu ett typiskt hardcoreband som inte erbjuder något som sticker ut? De är inte bra eller spännande nog för att meritera något större intresse. Som jag skrev i inledningen är omslaget det bästa med detta album, och det är egentligen inte så överdrivet spännande det heller. Nej MacCallister det är tillbaka till ritbordet för er – ni måste hitta något mer intressant än helt ordinär hardcore om ni vill sticka ut. Mer känslor och mindre respekt för genren är mitt tips för ett bättre album i framtiden, för er som gillar identitetslös ordinär hardcore kanske det kan vara något men mitt råd är att strunta i Shivers.

HHHHHHH