Stick to Your Guns
Diamond

Jag har alltid undrat över titeln som punkig death metal har fått på sig… hardcore. Varför heter det så? För mig känns det ordet mer relaterat till en viss typ av barnförbjuden film snarare än musik, men det kanske bara är jag som tänker så? Här är i vilket fall som helst ännu ett album som tillskriver sig denna genre. Men det är inget vanligt hardcorealbum med massor av korta låtar fyllda med snabb, enkelt musik vars enda syfte är att bjuda på en intressant livespelning en dag och inte har albumlyssnande på agendan över huvud taget. Det här albumet av Amerikanska Stick To Your Guns går klart mot strömmen - det här var något helt annat än vad jag är van vid av hardcore.

Albumet öppnar med titelspåret Diamond som börjar med en asiatiskt låtande man som talar om att det saknas ledare, lärare och guidning i dagens samhälle. Det låter som hämtat från en film, men kommer egentligen från filosofen Jiddu Krishnamurti. Vad som följer är ett av albumets lugnaste spår som känns mest som en inledning och invigning för det som komma skall. Talade partier återkommer sedan under hela albumet med både långa och korta tal som integreras snyggt i musiken. Det enda undantaget är väl när de klipper in David Letterman i slutet på Beyond The Sun som talar om hur homosexuella blir trakasserade i USA. Budskapet är klart och tydligt uppfattat, men utförandet är mindre snyggt.

I vissa spår har de inget tal, men diverse ljudeffekter integrerade i låtarna och det låter även det för det mesta bra och intressant, förutom i slutet på låten Such Pain där de stoppar upp ljudet tillfälligt ett par gånger samtidigt som ljudet går över till brus. Förutom detta tycker jag dock inte att det finns mycket alls som känns halvdant utfört. Skivan andas istället kvalité in i minsta lilla hörn. Against Them All som kommer som låt nummer två är en fantastiskt skön låt, singeln We Still Believe är väldigt klämkäck och Bringing You Down är en annan riktig rökare. Talpartier och ljudeffekter integreras oerhört snyggt i musiken och lyriken känns välarbetad och politiskt djup. Det är ett album som nästan känns oförskämt välgjort för att komma från hardcoregenren (och det säger jag inte för att jag ogillar hardcore, för det gör jag inte, utan för att det väldigt ofta är tveksamma produktioner där).

Ljudkvalitén är inte riktigt lika bländande som en diamant, men likväl riktigt bra och produktionen ger musiken tyngd och slagkraftighet. Ljudet kommer ut genom högtalarna så att det låter mastigt och tungt och valet av talade partier känns, förutom snyggt integrerade med musiken, oftast som innehållsmässigt väldigt bra. Låtlängderna är långt över genrens standard på 1-2 minuter med sina 34 1/2 minuter fördelat på 12 låtar där flertalet ligger på över tre minuter men merparten är 2-3 minuter långa. Det enda genomgående jag känner är lite störande på albumet är sången, som görs på det "vanliga" sättet inom genren när det låter som sångaren har satt en padda i sin egen mun innan han började sjunga. Samtidigt är stora delar av inte minst refrängerna i klarsång, så det är lite sångvariation åtminstone.

Musiken går oftast väldigt fort och spelas med relativt enkla melodier och utan allt för vågade musikaliska inslag, men det känns ändå som att de lyckas få till något som går längre än att bara vara hardcore, så att säga. Mer än punkens enkelhet, som genren anammat och sedan lagt tyngd på. Här är det enkelt och tungt, men också mer än så. Och det är riktigt bra!

Jag tycker att det här är den bästa hardrocreskivan jag råkat på många, många år och för mig känns det som en av genrens riktiga guldkorn. Ett album du borde införskaffa om du gillar genren och ett album du kan köpa även om du inte gillar genren. Det är ett album som lyckas nå längre än bara taket på sin genre, det smiter ut genom skorstenen och når ut till alla som befinner sig i närheten av hardcorehuset! Ett av årets bästa album, helt klart, och ett givet köp vilken dag som helst i veckan! En diamant, mer än bara i titeln.