Hartmann
Shadows & Silhouettes

Skuggor och siluetter, sådana finns det gott om – precis som sångare. Men det finns sångare och sångare och Oliver Hartmann är definitivt en sångare. Jag tror inte att det förekommer ett dåligt album där Oliver Hartmann står som sångare och han har hörts en del i band som Avantasia, At Vance med flera. Nu bjuds vi på hans sjunde album under Hartmann-etiketten, och han som lovade att det bästa fortfarande inte kommit på sitt senaste album men tyvärr är inte detta hans bästa så kanske ”the best is still yet to come.”

Ni som hört det Hartmann gjort tidigare, såsom föregående album för att ta ett exempel, kommer att känna igen musiken. Melodiös hårdrock, lite klämkäck med starka refränger och ganska mycket låtar i lite lägre tempo. Hartmann har en alldeles lysande röst, han sjunger riktigt bra helt enkelt. Grymt producerat, grymma melodier och hyfsat varierat låtmaterial. Det är ett bra album helt enkelt, det finns mycket att tycka om här och ännu en gång kan man konstatera att Oliver Hartmann är lite av en kvalitetsstämpel när det gäller hård rockmusik.

Men samtidigt som albumet är bra blir det nästan lite tråkigt, lite förutsägbart då det känns som att det är lite av en upprepning av vad Hartmann gjort tidigare. Det känns inte riktigt som ett nytt album. Det kunde också ha varit lite kortare, 51 minuter är ofta lite väl långt när det gäller album som detta. Men vem kan klaga på Oliver Hartmann och hans grymma stämma och låtarna är bra så det är fortfarande ett ganska schysst album även om jag tycker att de två föregående är starkare.

Bäst blir det när det blir lite mer fart på låtarna som i I Would Murder for You och kanske allra främst i High on You som är en riktigt skön rockarrökare. Hartmann fortsätter att leverera skön musik även om jag tycker att han gjort det bättre förr och kanske är det ändå så att ”the best is still yet to come”, åtminstone hoppas jag på det.

HHHHHHH