Hartmann
The Best is Yet to Come

Oliver Hartmann säger att det bästa kommer senare och det gör han genom att släppa ett best of… album. Samtidigt ska nämnas att han också återsläpper sitt debutalbum Out in the Cold med ett bonusspår men eftersom detta album är bättre och jag har brist på tid får det bara bli en recension på Hartmann och den på detta album. Kanske kan det tyckas vara tidigt att ge ut en kompilation efter bara fyra studioalbum och sju års musikalisk historia, och visst är det väl det men om man drar sig till minnes mannens senaste album vi recenserade och sedan väger in de andra albumen finns det definitivt en viss poäng i att samla det bästa till en sjudundrande AOR-/Melodiös rockrökare.

Dock måste jag åter ifrågasätta hans val av skivomslag, ett ganska intetsägande vägfoto pryder detta album. Även om jag förstår att vägen leder mot det bättre så är det inte intressant nog och inget jag stannar till och tittar på. Visst, det är musiken som spelar roll men omslaget betyder trots allt en del det också. Men som jag varit inne på många gånger förr så bedömer vi ju allt och omslaget har ingen betydelse för albumet som helhet egentligen och Hartmann som är en av branschens vassaste sångare borde ju garantera musikalisk framgång, eller? Med tanke på vilken kvalité det varit på mannens/bandets tidigare verk finns det väl ingen anledning att tro att det inte skulle vara väldigt bra.

Melodiös rockmusik/hårdrock eller AOR är etiketter man kan sätta på Hartmanns musik och här får vi sexton spår utvalda från de album som tidigare släppts av bandet, två av dessa är livespår. Jag måste säga att bortsett från livelåtarna så känns det förvånansvärt sammanhängande, lite grann som att allt är gjort för samma tillfälle. Kanske är det så att Hartmanns material är väldigt likt från album till album, kanske är det så att firma Paeth och Miro tillsammans med Oliver Hartmann gjort ett bra jobb när de remastrat materialet. Albumet består till största delen av hitbaserade låtar men det är ganska bra variation över de sexton spåren och speltiden på väldigt många minuter (76) är faktiskt också acceptabel. Hartmann sjunger förstås alldeles lysande och produktionen är mycket stark, det känns inte som material insamlat från olika album utan snarare som material inspelat för ett tillfälle. Ett mycket kompetent album.

Definitivt ett album som är det bästa Hartmann gjort, endast riktigt bra låtar och ett par fantastiska för att krydda anrättningen. Hade detta varit ett ”normalt” studioalbum hade jag nog givit ett högre betyg men det är ju en kompilation och normalt gillar jag inte kompilationer men denna är definitivt både ett fullvärdigt dokument av Hartmanns karriär. Varmt rekommenderat för dig som vill lära känna Hartmann eller som bara önskar ett lysande rockalbum.

Like a River från senaste albumet är albumets starkaste kort men där finns fler, femton för att vara exakt även om livespåren kanske egentligen är mer kuriosa än något annat. Man kanske ska dem som bonusspår? Mer tror jag ändå inte att jag behöver nämna, det är ett album ni bör titta närmare på, även återutgåvan av debutalbumet Out in the Cold är värd att titta närmare på för den som önskar mer Hartmann.

HHHHHHH