Hartmann
Balance

Oliver Hartmann, välkänd röst inom hårdrockarvärlden. Jag minns hans insatser på några av At Vances finaste album främst kanske Only Human som är riktigt bra men han har gästat på massor av album och anses av många tillhöra de absolut bästa. Balance är Hartmanns femte album under sitt eget namn och det släpps på Avenue of Allies som brukar vara kända för solida men inte alltför spännande album, och på tal om inte alltför spännande, vad fan tänkte de när det gäller skivomslaget? det ser bedrövligt ut, mörkt och trist. Recensionerna jag sett för detta album har dock varit positiva, kanske inte helt oväntat men ändå. Jag har alltid själv gillat Hartmanns röst men ändå har jag aldrig fördjupat mig i hans egna alster mer än i detta fall förstås då.

Klassisk melodiös hårdrock eller AOR som det ibland också kallas, fokuserat på starka refränger och tydliga melodier. Som brukligt för genren är det lättillgängligt och kräver inga större ansträngningar för att ta till sig. Det är hyggligt varierat och produktionen är utmärkt precis som är brukligt för genren, framförandet är felfritt och Hartmann framför sin sång på ett alldeles lysande sätt precis som han brukar göra. Albumets tolv låtar passerar på femtiofyra minuter och bjuder på både ballader och mer tempofyllda historier som gör att det bör hålla även för lite upprepade genomspelningar. Kanske inte stilistiskt något världsförändrande men inte heller alltför fastlåst i att likna allt annat som kallas AOR, kanske är det rösten som gör att det sticker ut en aning från de mesta annan AOR utan att för den skull bli speciellt unikt.

Det är musik man gärna lyssnar på och gärna känner att man vill ha mer utav när man väl börjar, det är riktigt bra helt enkelt. I vissa fall som i andra spåret Like A River blir det alldeles fantastiskt och nämnda spåret Like A River är ett sådant där som fångar en och griper tag i en som definierar albumet när man inte lyssnar på det, ett spår som skapar intresse helt enkelt. Men det finns fler From A Star är ett annat sådant där ganska magiskt spår som griper tag i mig men hela albumet består av riktigt fina spår som jag gärna lyssnar på och inte ens de femtiofyra minuterna känns avskräckande, han behåller mitt intresse så länge den gode Oliver. Så det är bara att lyfta på hatten och tillstå att Hartmanns senaste alster är väl värt att titta närmare på, kanske inte på omslaget dock för det är fortfarande skitfult.

Annars finns det egentligen inte så mycket mer att säga om detta album, det är grymt bra, kanske inte något spektakulärt eller häpnadsväckande men ack så väl genomfört. Ett imponerande musikaliskt verk som definitivt bör intressera de allra flesta av världens musiklyssnare. Balanserat, nyanserat, och fläckfritt genomfört med flera riktigt fina hitspår, Balance är ett självklart val att sätta tänderna i även om det kanske inte ser ut så på omslaget.