Dante Fox
Breathless

Dante Fox kunde ha inlett sitt album riktigt explosivt om spår sju hade inlett deras femte studioalbum, nu börjar de istället med unga hjärtan som inte alls känns lika spännande. Men skivomslaget är spännande och snyggt, AOR-känsla. AOR som är en genre jag förstås har en stark kärleksaffär med och jag gillar speciellt kvinnligt frontade AOR-band eftersom kvinnliga sångare i genren ofta låter bättre än sina manliga motsvarigheter. Dante Fox sångerska Sue Willetts är definitivt inte undantaget som bekräftar denna regel.

Det är ett brittiskt band som låter som klassisk brittisk melodirock, AOR med enastående produktion, starka refränger och låtar som klistrar sig fast i ens medvetande likt Loctites bästa superlim (produktplacering någon?). Annars bjuder de väl knappast på någon revolutionerande musikalisk uppenbarelse, vi får vad vi kan förvänta sig i form av låtutbud och stil. Men till skillnad från väldigt många i genren som nöjer sig med att göra genretypiska album med för genren medelmåttig kvalité bjuder Dante Fox på ett låtmaterial som definitivt sopar det mesta av 2016-års AOR-/Melodirockutbud under en väldigt stor matta som de sedan ställer sig och hoppar på. Och jag vet inte om det finns ett enda AOR-album jag hört från året som faktiskt slår detta på fingrarna.

Det här är ett album jag gärna låter snurra om och om igen i min musikspelare, ett jag gärna kommer tillbaka till många gånger. Jag har till exempel skjutit upp denna recension och skrivit om Klone, Miss Behaviour, Diffracture och flera ytterligare band för att snurra detta album några extra gånger utan att det känns som att det stör min recensionsrytm genom att spela album jag redan skrivit om – så bra är det. Inte sex poäng, man måste bjuda på något riktigt iöronfallande och åtminstone marginellt nyskapande för att få sådana poäng men jag kan säga att de inte hamnar långt därifrån.

Tänk att detta band funnits ända sedan 1989 men bara släppt fyra album före detta, och att det är märkligt hur så många bra band inte får de erkännanden och framgångar de borde ha – men det kanske är därför de är bra då de inte har ett förflutet och en bakåtsträvande fanskara att släpa på. Jag kan räkna upp en hel räcka med minnesvärda hitlåtar från detta album men det tänker jag inte göra, jag tänker istället bara konstatera att om du gillar AOR och inte kollar upp detta album förtjänar du inte att avnjuta riktigt bra musik.

HHHHHHH