Wigelius
Tabula Rasa

Svenska Wigelius är tillbaka, de börjar om med ett vitt blad om man ska tro albumets titel. Det är deras andra album, det första hette Reinventions och nu alltså Tabula Rasa – det tycks som att de vill ge sken av att de återuppfinner sig själva och sin genre. Det var inte direkt fallet med deras debut som kändes mer eller mindre som vilket AOR-album som helst och nu ska jag alltså tackla deras andra album. Omslaget är inte speciellt intressant och loggan har de inte ritat på nytt från ett blankt papper.

Albumets två första låttitlar berättar allt om vad detta nya album handlar om, Do it all Again och Deja Vu är precis vad jag kommer att tänka på. ”AOR 101 är en fiktiv bok jag tror att Frontiers delar ut till alla sina band och producenter, eller kanske AOR For Dummies för det är precis vad detta handlar om. Snyggt producerat, väl framförd AOR rock helt enligt mallen utan överraskningar eller fantasi. Melodiöst så det förslår, refränger du vill sjunga med i och musik som är lätt att ta till sig efter bara en kort genomlyssning. Hyfsat varierat men alltid inom ramen och det verkar inte finnas något utrymme för utflykter. Sångare Anders är utan tvekan kompetent och har en bra röst för att framföra AOR, han ackompanjeras av en kompetent ensemble och det är helt klart fläckfritt framfört och lätt att ta till sig. Albumet är inte överdrivet långt heller med 46 minuters speltid, även om man förstås kan ha synpunkter på att det faktiskt låter som väldigt mycket annat och att det därför kan vara svårt att se vitsen med det.” det citerade skrev jag senast och förutom att det är 48 istället för 46 stämmer det nu också.

Jag skulle kunna kopiera och klistra in vad jag skrev senast genom hela recensionen för det är precis som senast jag tycker om bandets nya album, vaddå Tabula Rasa? Medryckande, grymt producerat, låtar som är designade för att tyckas om och låtar som påminner om andra låtar jag hört – redan första gången jag hörde albumet kunde jag sjunga med i låtarna och efter två gånger hade jag tröttnat på det. Det är ett album man inte kan ogilla men knappast heller ett man kan älska, det är för sterilt, för genretypiskt och framförallt alldeles för identitetslöst för att göra något större avtryck. Egentligen kanske jag borde ge albumet bara tre poäng för vad bidrar det egentligen med? Bara ännu ett AOR-album som låter likadant som otaliga andra AOR-album, men det är för bra för att såga.

Favoritspår, nja, jag vet inte om jag kan urskilja något då det är ganska jämn kvalité sett över hela speltiden, 48 minuter är också i längsta laget och den astråkiga avslutande smörsången hade de gärna fått kasta så långt de bara kunnat för hur fan kan man avsluta med en urtråkig klichéballad om man vill att någon ska vilja spela albumet igen? På det hela taget är det dock ett schysst album med låtar omöjliga att ogilla, samtidigt har jag väldigt svårt att se att Wigelius nya album skulle bli något annat än ännu ett i mängden.

HHHHHHH