Stormwitch
Season of the Witch

Samma dag som Scanner släppte sin comeback gjorde Stormwitch samma sak, ett band som också gjorde sig kända som en inspiration på åttiotalet och vars nya album säkerligen får nostalgikerna att dregla okontrollerat. Så mycket att det blir dyngsurt på den kalla januarimaken och de fryser fast i sitt eget dregel som snabbt fryser till is och eftersom ingen bryr sig om åttiotalsromantiker dör de ensamma i januarinattens mörker med bara stjärnorna som sällskap. Så när alla tänkbara fans till detta band frusit ihjäl en kall januarinatt när de fick höra nyheten om deras comeback, men finns det någon annan som kan tänkas köpa detta album så att bandets åldrande medlemmar kan köpa mat för dagen?

Fans av power metal kanske kan tänkas gilla det, fans av AOR såsom Toto kan nog gilla delar av det, fans av åttiotalshårdrock/-rock typ Billy Idol kanske bör nog också gilla delar av albumet. Det är ett album som ibland låter power metal, melodiös metal, AOR, gammeldags hårdrock. Det känns lite spretigt och den som gillar symmetri lär slita sitt hår i frustration så om du hamnar på en rockklubb där de flesta är väldigt tunnhåriga är det Stormwitch-lyssnare som gillar symmetri. Produktionen är okej för det mesta men även där känns det lite ojämnt och framförallt osammanhängande. Hela albumet saknar en röd tråd att gripa tag i och känns mest som en samling låtar som lika gärna hade kunnat komma från en massa olika band. Ändå är inte albumet så långt så hur de lyckas få ett så kort album att kännas spretigt är lite av en gåta.

Inte direkt det bästa albumet jag hört i mitt liv, långt därifrån och inte direkt ett album jag kan ta till mig och hylla. Det finns alldeles för mycket ofärdigt, för mycket spretighet och jag tycker att bandet saknar lite själ, det saknas djup och personlighet. När man tänker på Toto när något spår snurrar, något i stil med Billy Idol när ett annat snurrar, Hammerfall och episk power metal ibland, när det spretar på det sättet är det svårt att uppskatta helheten men visst finns det ett par höjdpunkter men det finns också ett par riktiga bottennapp och när allt ska summeras kan jag konstatera att jag inte tycker speciellt mycket om albumet och det kan beskrivas som ett svagt godkänt album som främst bör tilltala fansen men de har ju redan frusit till döds i januarikylan så det borde inte tilltala speciellt många av er som läser.

Taliesin måste vara det tjatigaste spåret som någonsin skrivits, det är så tjatigt att man vill ta livet av sig. Men låt oss inte fastna i vad som är tåligt, jag tycker att Last Warrior, titelspåret och Harper in the Wind är de vassaste även om den sistnämnda slutar lite väl abrupt och eftersom det är det avslutande spåret betyder det också att albumet avslutas lite abrupt vilket på något sätt är signifikativt för albumet där ingenting känns riktigt genomtänkt. Stormwitchs comebackalbum känns som ett hafsverk och är ingenting jag kan rekommendera eftersom alla som kunde tänkas tilltalas av det redan dreglat sig till döds innan de ens fått höra albumet, och det kanske är lika bra så.

HHHHHHH